1 Ein Armer, der in seiner Frömmigkeit wandelt, ist besser denn ein Verkehrter mit seinen Lippen, der doch ein Narr ist.
2 Wo man nicht mit Vernunft handelt, da geht es nicht wohl zu; und wer schnell ist mit Füßen, der tut Schaden.
3 Die Torheit eines Menschen verleitet seinen Weg; da sein Herz wider den HErrn tobet.
4 Gut macht viel Freunde; aber der Arme wird von seinen Freunden verlassen.
5 Ein falscher Zeuge bleibt nicht ungestraft, und wer Lügen frech redet, wird nicht entrinnen.
6 Viele warten auf die Person des Fürsten und sind alle Freunde des, der Geschenke gibt.
7 Den Armen hassen alle seine Brüder, ja auch seine Freunde fernen sich von ihm; und wer sich auf Worte verläßt, dem wird nichts.
8 Wer klug ist, liebet sein Leben; und der Verständige findet Gutes.
9 Ein falscher Zeuge bleibt nicht ungestraft, und wer frech Lügen redet, wird umkommen.
10 Dem Narren stehet nicht wohl an, gute Tage haben, viel weniger einem Knechte, zu herrschen über Fürsten.
11 Wer geduldig ist, der ist ein kluger Mensch, und ist ihm ehrlich, daß er Untugend überhören kann.
12 Die Ungnade des Königs ist wie das Brüllen eines jungen Löwen; aber seine Gnade ist wie Tau auf dem Grase.
13 Ein närrischer Sohn ist seines Vaters Herzeleid und ein zänkisch Weib ein stetiges Triefen.
14 Haus und Güter erben die Eltern; aber ein vernünftig Weib kommt vom HErrn.
15 Faulheit bringt Schlafen, und eine lässige Seele wird Hunger leiden.
16 Wer das Gebot bewahret, der bewahret sein Leben; wer aber seinen Weg verachtet, wird sterben.
17 Wer sich des Armen erbarmet, der leihet dem HErrn; der wird ihm wieder Gutes vergelten.
18 Züchtige deinen Sohn, weil Hoffnung da ist; aber laß deine Seele nicht bewegt werden, ihn zu töten.
19 Denn großer Grimm bringt Schaden; darum laß ihn los, so kannst du ihn mehr züchtigen.
20 Gehorche dem Rat und nimm Zucht an, daß du hernach weise seiest.
21 Es sind viel Anschläge in eines Mannes Herzen; aber der Rat des HErrn bleibet stehen.
22 Einen Menschen lüstet seine Wohltat; und ein Armer ist besser denn ein Lügner.
23 Die Furcht des HErrn fördert zum Leben und wird satt bleiben, daß kein Übel sie heimsuchen wird.
24 Der Faule verbirgt seine Hand im Topf und bringt sie nicht wieder zum Munde.
25 Schlägt man den Spötter, so wird der Alberne witzig; straft man einen Verständigen, so wird er vernünftig.
26 Wer Vater verstöret und Mutter verjaget, der ist ein schändlich und verflucht Kind.
27 Laß ab, mein Sohn, zu hören die Zucht, die da abführet von vernünftiger Lehre!
28 Ein loser Zeuge spottet des Rechts, und der GOttlosen Mund verschlinget das Unrecht.
29 Den Spöttern sind Strafen bereitet und Schläge auf der Narren Rücken.
1 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
2 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.
3 En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas
4 Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.
5 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
6 Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.
7 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.
8 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka
9 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.
10 Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.
11 Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
12 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.
13 En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
14 Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
15 Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.
16 Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.
17 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
18 Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.
19 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
20 Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.
21 Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.
22 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.
23 HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.
24 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.
25 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
26 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.
27 Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.
28 Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.
29 Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.