1 Dies sind die Worte des Königs Lamuel, die Lehre, die ihn seine Mutter lehrete:

2 Ach, mein Auserwählter, ach, du Sohn meines Leibes, ach, mein gewünschter Sohn,

3 laß nicht den Weibern dein Vermögen und gehe die Wege nicht, darin sich die Könige verderben!

4 O, nicht den Königen, Lamuel, gib den Königen nicht Wein zu trinken noch den Fürsten stark Getränke.

5 Sie möchten trinken und der Rechte vergessen und verändern die Sache irgend der elenden Leute.

6 Gebet stark Getränke denen, die umkommen sollen, und den Wein den betrübten Seelen,

7 daß sie trinken und ihres Elendes vergessen und ihres Unglücks nicht mehr gedenken.

8 Tu deinen Mund auf für die Stummen und für die Sache aller, die verlassen sind.

9 Tu deinen Mund auf und richte recht und räche den Elenden und Armen.

10 Wem ein tugendsam Weib bescheret ist, die ist viel edler denn die köstlichsten Perlen.

11 Ihres Mannes Herz darf sich auf sie verlassen, und Nahrung wird ihm nicht mangeln.

12 Sie tut ihm Liebes und kein Leides sein Leben lang.

13 Sie gehet mit Wolle und Flachs um und arbeitet gerne mit ihren Händen.

14 Sie ist wie ein Kaufmannsschiff, das seine Nahrung von ferne bringt.

15 Sie stehet des Nachts auf und gibt Futter ihrem Hause und Essen ihren Dirnen.

16 Sie denkt nach einem Acker und kauft ihn und pflanzt einen Weinberg von den Früchten ihrer Hände.

17 Sie gürtet ihre Lenden fest und stärkt ihre Arme.

18 Sie merkt, wie ihr Handel Frommen bringt; ihre Leuchte verlöscht des Nachts nicht.

19 Sie streckt ihre Hand nach dem Rocken, und ihre Finger fassen die Spindel.

20 Sie breitet ihre Hände aus zu dem Armen und reichet ihre Hand dem Dürftigen.

21 Sie fürchtet ihres Hauses nicht vor dem Schnee, denn ihr ganzes Haus hat zwiefache Kleider.

22 Sie macht ihr selbst Decken; weiße Seide und Purpur ist ihr Kleid.

23 Ihr Mann ist berühmt in den Toren, wenn er sitzt bei den Ältesten des Landes.

24 Sie macht einen Rock und verkauft ihn; einen Gürtel gibt sie dem Krämer.

25 Ihr Schmuck ist, daß sie reinlich und fleißig ist; und wird hernach lachen.

26 Sie tut ihren Mund auf mit Weisheit, und auf ihrer Zunge ist holdselige Lehre.

27 Sie schauet, wie es in ihrem Hause zugehet, und isset ihr Brot nicht mit Faulheit.

28 Ihre Söhne kommen auf und preisen sie selig; ihr Mann lobt sie.

29 Viele Töchter bringen Reichtum; du aber übertriffst sie alle.

30 Lieblich und schön sein ist nichts; ein Weib, das den HErrn fürchtet, soll man loben.

31 Sie wird gerühmt werden von den Früchten ihrer Hände; und ihre Werke werden sie loben in den Toren.

1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.