1 Rufet nicht die Weisheit und die Klugheit läßt sich hören?

2 Öffentlich am Wege und an der Straße stehet sie.

3 An den Toren bei der Stadt, da man zur Tür eingehet, schreiet sie:

4 O ihr Männer, ich schreie zu euch und rufe den Leuten!

5 Merket, ihr Albernen, den Witz; und ihr Toren, nehmet es zu Herzen!

6 Höret, denn ich will reden, was fürstlich ist, und lehren, was recht ist.

7 Denn mein Mund soll die Wahrheit reden, und meine Lippen sollen hassen, das gottlos ist.

8 Alle Reden meines Mundes sind gerecht; es ist nichts Verkehrtes noch Falsches drinnen.

9 Sie sind alle gleichaus denen, die sie vernehmen, und richtig denen, die es annehmen wollen.

10 Nehmet an meine Zucht lieber denn Silber und die Lehre achtet höher denn köstlich Gold.

11 Denn Weisheit ist besser denn Perlen, und alles, was man wünschen mag, kann ihr nicht gleichen.

12 Ich, Weisheit, wohne bei dem Witz und ich weiß guten Rat zu geben.

13 Die Furcht des HErrn hasset das Arge, die Hoffart, den Hochmut und bösen Weg, und bin feind dem verkehrten Munde.

14 Mein ist beides, Rat und Tat; ich habe Verstand und Macht.

15 Durch mich regieren die Könige und die Ratsherren setzen das Recht.

16 Durch mich herrschen die Fürsten und alle Regenten auf Erden.

17 Ich liebe, die mich lieben; und die mich frühe suchen, finden mich.

18 Reichtum und Ehre ist bei mir, wahrhaftig Gut und Gerechtigkeit.

19 Meine Frucht ist besser denn Gold und fein Gold und mein Einkommen besser denn auserlesen Silber.

20 Ich wandle auf dem rechten Wege, auf der Straße des Rechts,

21 daß ich wohl berate, die mich lieben und ihre Schätze voll mache.

22 Der HErr hat mich gehabt im Anfang seiner Wege; ehe er was machte, war ich da.

23 Ich bin eingesetzt von Ewigkeit, von Anfang vor der Erde.

24 Da die Tiefen noch nicht waren, da war ich schon bereitet, da die Brunnen noch nicht mit Wasser quollen,

25 Ehe denn die Berge eingesenkt waren, vor den Hügeln war ich bereitet.

26 Er hatte die Erde noch nicht gemacht, und was dran ist, noch die Berge des Erdbodens.

27 Da er die Himmel bereitete, war ich daselbst; da er die Tiefe mit seinem Ziel verfassete,

28 da er die Wolken droben festete, da er festigte die Brunnen der Tiefe,

29 da er dem Meer das Ziel setzte und den Wassern, daß sie nicht übergehen seinen Befehl, da er den Grund der Erde legte:

30 da war ich der Werkmeister bei ihm und hatte meine Lust täglich und spielte vor ihm allezeit

31 und spielte auf seinem Erdboden; und meine Lust ist bei den Menschenkindern.

32 So gehorchet mir nun, meine Kinder! Wohl denen, die meine Wege behalten!

33 Höret die Zucht und werdet weise, und laßt sie nicht fahren!

34 Wohl dem Menschen, der mir gehorchet, daß er wache an meiner Tür täglich, daß er warte an den Pfosten meiner Tür.

35 Wer mich findet, der findet das Leben und wird Wohlgefallen vom HErrn bekommen.

36 Wer aber an mir sündiget, der verletzt seine Seele. Alle, die mich hassen, lieben den Tod.

1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

37 alla de som hata mig, de älska döden.