1 Und Rehabeam zog gen Sichem; denn ganz Israel war gen Sichem gekommen, um ihn zum König zu machen. 2 Als aber Jerobeam, der Sohn Nebats, solches hörte, da er noch in Ägypten war (denn dahin war er vor dem König Salomo geflohen), kehrte er aus Ägypten zurück. 3 Und man sandte hin und ließ ihn rufen. Da kamen Jerobeam und die ganze Gemeinde Israel und redeten mit Rehabeam und sprachen: 4 Dein Vater hat unser Joch zu hart gemacht; so mache du nun den harten Dienst deines Vaters und das schwere Joch, welches er uns aufgelegt hat, leichter, so wollen wir dir untertänig sein! 5 Er aber sprach zu ihnen: Geht hin für drei Tage, alsdann kommt wieder zu mir! Und das Volk ging hin. 6 Da hielt der König Rehabeam einen Rat mit den Ältesten, die vor seinem Vater Salomo gestanden, als er noch lebte, und sprach: Wie ratet ihr, daß wir diesem Volk antworten sollen? 7 Sie sprachen zu ihm: Wirst du heute diesem Volk einen Gefallen tun und ihm zu Willen sein und sie erhören und ihm gute Worte geben, so werden sie dir dienen dein Leben lang! 8 Aber er verließ den Rat der Ältesten, den sie ihm gegeben hatten, und hielt Rat mit den Jungen, die mit ihm aufgewachsen waren, die vor ihm standen. 9 Und er sprach zu ihnen: Was ratet ihr, daß wir diesem Volk antworten, welches zu mir gesagt und gesprochen hat: Mache das Joch leichter, welches dein Vater auf uns gelegt hat? 10 Da sprachen zu ihm die Jungen, die mit ihm aufgewachsen waren: Du sollst dem Volk, das zu dir gesagt hat: Dein Vater hat unser Joch zu schwer gemacht, du aber mache es uns leichter, dem sollst du so antworten: «Mein kleiner Finger ist dicker als meines Vaters Lenden! 11 Und nun, hat mein Vater ein schweres Joch auf euch geladen, so will ich euch noch mehr aufladen! Hat mein Vater euch mit Geißeln gezüchtigt, so will ich euch mit Skorpionen züchtigen!» 12 Als nun Jerobeam samt dem ganzen Volk am dritten Tage zu Rehabeam kam, wie der König gesagt hatte: «Kommt am dritten Tag zu mir!» 13 da gab der König dem Volk eine harte Antwort und verließ den Rat, welchen ihm die Ältesten gegeben hatten, 14 und redete mit ihnen nach dem Rat der Jungen und sprach: Mein Vater hat euch mit Geißeln gezüchtigt, ich aber will euch mit Skorpionen züchtigen! 15 Also willfahrte der König dem Volke nicht; denn es ward so vom HERRN gefügt, auf daß er sein Wort erfülle, welches der HERR durch Achija von Silo zu Jerobeam, dem Sohne Nebats, geredet hatte. 16 Als nun ganz Israel sah, daß der König ihnen kein Gehör schenkte, antwortete das Volk dem König und sprach: Was haben wir für Anteil an David? Wir haben nichts zu erben von dem Sohne Isais! Israel, [auf] zu deinen Hütten! Und du, David, sieh zu deinem Haus! 17 Also ging Israel in seine Hütten, und Rehabeam regierte nur über die Kinder Israel, die in den Städten Judas wohnten. 18 Als aber der König Rehabeam den Fronmeister Adoram hinsandte, bewarf ihn ganz Israel mit Steinen; der König Rehabeam aber sputete sich und stieg auf seinen Wagen, um nach Jerusalem zu fliehen. 19 Also fiel Israel ab vom Hause Davids bis auf diesen Tag. 20 Als nun ganz Israel hörte, daß Jerobeam wiedergekommen sei, sandten sie hin und beriefen ihn in die Volksversammlung und machten ihn zum König über ganz Israel, und niemand folgte dem Hause Davids als allein der Stamm Juda. 21 Als aber Rehabeam nach Jerusalem kam, versammelte er das ganze Haus Juda und den Stamm Benjamin, etwa 180000 junge Männer, um wider das Haus Israel zu streiten und das Königtum wieder an Rehabeam, den Sohn Salomos, zu bringen. 22 Aber das Wort Gottes erging an Semaja, den Mann Gottes, also: 23 Sage zu Rehabeam, dem Sohne Salomos, dem König Judas, und zum Hause Juda und zu Benjamin und dem übrigen Volk und sprich: 24 So spricht der HERR: Ihr sollt nicht hinaufziehen, um wider eure Brüder, die Kinder Israel, zu streiten! Jedermann gehe wieder heim; denn solches ist von mir geschehen! Und sie folgten dem Worte des HERRN und kehrten um, wie der HERR gesagt hatte. 25 Jerobeam aber baute Sichem auf dem Gebirge Ephraim und wohnte darin und zog aus von dort und baute Pnuel. 26 Jerobeam aber gedachte in seinem Herzen: Das Königreich wird nun wieder dem Hause Davids zufallen! 27 Wenn dieses Volk hinaufgehen soll, um im Hause des HERRN zu Jerusalem zu opfern, so wird sich das Herz dieses Volkes zu ihrem Herrn, zu Rehabeam, dem König von Juda, wenden, und sie werden mich töten und sich wieder Rehabeam, dem König von Juda, zuwenden! 28 Darum hielt der König einen Rat und machte zwei goldene Kälber und sprach zum Volk: Es ist zu viel für euch, nach Jerusalem hinaufzugehen! Siehe, das sind deine Götter, Israel, die dich aus Ägyptenland geführt haben! 29 Und er stellte das eine zu Bethel auf und tat das andere nach Dan. 30 Aber diese Tat ward [Israel] zur Sünde; und das Volk lief zu dem einen [Kalbe] bis gen Dan. 31 Er machte auch ein Höhenheiligtum und bestellte aus dem ganzen Volk Leute zu Priestern, die nicht von den Kindern Levi waren. 32 Ferner setzte Jerobeam ein Fest an, am fünfzehnten Tag des achten Monats, wie das Fest in Juda, und opferte auf dem Altar. Also tat er in Bethel, indem er den Kälbern opferte, die er gemacht hatte, und er bestellte zu Bethel die Priester der Höhen, die er gemacht hatte. 33 Und er opferte auf dem Altar, den er in Bethel gemacht hatte, am fünfzehnten Tage des achten Monats, des Monats, welchen er aus eigenem Herzen erdacht hatte; und er veranstaltete den Kindern Israel ein Fest und opferte auf dem Altar und räucherte.
De norra stammarna avfaller
1 2 Krön 10:1f. Rehabeam12:1RehabeamBetyder "folket breder ut sig". begav sig till Shekem, för hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung. 2 1 Kung 11:40. Jerobeam12:2JerobeamBetyder "folket ska bli stort" eller "tvistar med folket"., Nebats son, hörde det medan han ännu var i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo. Jerobeam bodde alltså i Egypten, 3 men man sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med Israels hela församling och sade till Rehabeam: 4 "Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta du nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig." 5 Han svarade dem: "Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar." Och folket gick.
6 Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och sade: "Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?" 7 De svarade honom: "Om du i dag vill bli detta folks tjänare och tjäna dem, om du lyssnar till deras bön och talar goda ord till dem, så kommer de att bli dina tjänare för alltid."
8 Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. 9 Han sade till dem: "Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?" 10 De unga männen, som hade växt upp med honom, svarade: "Så här bör du säga till detta folk, som har sagt till dig: Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss – så här bör du säga till dem: Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja. 11 Ni ska veta, att har min far lagt på er ett tungt ok, ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, ska jag tukta er med skorpiongissel12:11skorpiongisselKanske en piska med vassa taggar (jfr not till Matt 27:26).."
12 På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket i Israel till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: "Kom tillbaka till mig på tredje dagen." 13 Då gav kungen folket ett hårt svar. Han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom. 14 Han följde de unga männens råd och sade: "Har min far gjort ert ok tungt, ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, ska jag tukta er med skorpiongissel." 15 1 Kung 11:11, 31f. Kungen lyssnade alltså inte till folket. Herren ledde det så, för att det skulle uppfyllas som Herren hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.
16 2 Sam 20:1, Ords 15:1. När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:
"Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David."
Därefter gick Israel hem igen. 17 Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.
18 2 Sam 20:24. När kung Rehabeam sände ut Adoram, som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade hela Israel honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skyndsamt stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem. 19 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
20 När hela Israel fick höra att Jerobeam hade kommit tillbaka, sände de bud och kallade honom till folkförsamlingen och gjorde honom till kung över hela Israel. Ingen höll sig till Davids hus mer än Juda stam.
Shemajas budskap
21 2 Krön 11:1f. När Rehabeam kom till Jerusalem, kallade han samman hela Juda hus och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israels hus och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam, Salomos son. 22 Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja. Han sade: 23 "Säg till Rehabeam, Salomos son, kung av Juda, och till hela Juda hus och Benjamin och resten av folket: 24 Så säger Herren: Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder, Israels barn. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig." De lyssnade till Herrens ord och vände om och gick sin väg, så som Herren hade befallt.
Jerobeams kalvar i Betel och Dan
25 1 Mos 32:30. Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han bort och befäste Penuel12:25Shekem … PenuelStäder vid nutida Nablus respektive vid Jabbok öster om Jordan (1 Mos 32:31). Båda härjades senare av Shishak år 925 f Kr (14:25).. 26 Jerobeam tänkte inom sig: "Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. 27 För om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung. Då dödar de mig och vänder tillbaka till Rehabeam, Juda kung."
28 2 Mos 32:4, 8, 2 Kung 17:16. Sedan kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar12:28kalvarUngtjurar, symbol för styrka och virilitet. Guldkalvarna fördömdes strängt av profeterna (Hos 8:5, se även 2 Mos 32 och 2 Kung 17:16). Möjligen tänkt som en ersättning för arken, "Guds fotpall" (1 Krön 28:2), eftersom tjurar i kananeisk mytologi fungerade som gudatroner. av guld och sade till folket: "Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land." 29 Dom 18:29f. Han ställde upp den ena i Betel12:29BetelOrt ca 1-2 mil norr om Jerusalem där patriarkerna mött Gud (1 Mos 12:8, 28:19, 35:1). och den andra i Dan12:29DanStad vid Israels norra gräns som även tidigare hyst avgudabilder (Dom 18:14). Dans kalvtempel är utgrävt. Det mätte ca 60 x 45 m och hade ett stort hornförsett altare på en öppen innergård.. 30 2 Mos 20:4, 1 Kung 14:16, 2 Kung 10:29, 17:21. Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram för den ena av dem. 31 1 Kung 13:33, 2 Krön 11:15, 13:9. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde alla slags män ur folket till präster, sådana som inte var leviter12:31leviterTempeltjänarnas stam var lojala med Jerusalems tempel (8:4, 12:27, 2 Krön 12:13f)..
32 3 Mos 23:34f. Jerobeam anordnade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden12:32femtonde dagen i åttonde månadenOktober-november, en månad senare än lövhyddohögtiden (3 Mos 23:34) då man gick till Jerusalems tempel (5 Mos 16:13f)., lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Han gjorde det i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. Männen som han hade gjort till offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel. 33 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, det var den månad som han själv hade valt. Han anordnade då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att tända offereld.