Hebreus 6

1 Darum wollen wir [jetzt] die Anfangslehre von Christus verlassen und zur Vollkommenheit übergehen, nicht abermals den Grund legen mit der Buße von toten Werken und dem Glauben an Gott, 2 mit der Lehre von Taufen, von der Handauflegung, der Totenauferstehung und dem ewigen Gericht. 3 Und das wollen wir tun, wenn Gott es zuläßt. 4 Denn es ist unmöglich, die, welche einmal erleuchtet worden sind und die himmlische Gabe geschmeckt haben und des heiligen Geistes teilhaftig geworden sind 5 und das gute Wort Gottes, dazu Kräfte der zukünftigen Welt geschmeckt haben, 6 wenn sie dann abgefallen sind, wieder zu erneuern zur Buße, während sie sich selbst den Sohn Gottes wiederum kreuzigen und zum Gespött machen! 7 Denn ein Erdreich, welches den Regen trinkt, der sich öfters darüber ergießt und nützliches Gewächs hervorbringt denen, für die es bebaut wird, empfängt Segen von Gott; 8 welches aber Dornen und Disteln trägt, ist untauglich und dem Fluche nahe, es wird zuletzt verbrannt. 9 Wir sind aber überzeugt, Brüder, daß euer Zustand besser ist und dem Heile näher kommt, obgleich wir so reden. 10 Denn Gott ist nicht ungerecht, daß er eurer Arbeit und der Liebe vergäße, die ihr gegen seinen Namen bewiesen habt, indem ihr den Heiligen dientet und noch dienet. 11 Wir wünschen aber, daß jeder von euch denselben Fleiß bis ans Ende beweise, entsprechend der vollen Gewißheit der Hoffnung, 12 daß ihr ja nicht träge werdet, sondern Nachfolger derer, welche durch Glauben und Geduld die Verheißungen ererben. 13 Denn als Gott dem Abraham die Verheißung gab, schwur er, da er bei keinem Größeren schwören konnte, bei sich selbst 14 und sprach: «Wahrlich, ich will dich reichlich segnen und mächtig vermehren!» 15 Und da er sich so geduldete, erlangte er die Verheißung. 16 Menschen schwören ja bei dem Größeren, und für sie ist der Eid das Ende alles Widerspruchs und dient als Bürgschaft. 17 Darum ist Gott, als er den Erben der Verheißung in noch stärkerem Maße beweisen wollte, wie unwandelbar sein Ratschluß sei, mit einem Eid ins Mittel getreten, 18 damit wir durch zwei unwandelbare Tatsachen, bei welchen Gott unmöglich lügen konnte, einen starken Trost haben, wir, die wir unsere Zuflucht dazu nehmen, die dargebotene Hoffnung zu ergreifen, 19 [und] welche wir festhalten als einen sicheren und festen Anker der Seele, der auch hineinreicht ins Innere, hinter den Vorhang, 20 wohin als Vorläufer Jesus für uns eingegangen ist, nach der Ordnung Melchisedeks Hoherpriester geworden in Ewigkeit.

1 Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om dop*6:2dopAnnan översättning: "reningar" (jfr 9:10 samt Joh 3:25 med not). och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. 3 Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter.

4 *Hebr 10:26, 29, 1 Joh 5:16. De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande 5 *1 Petr 2:3. och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter 6 *2 Petr 2:20. men sedan avfallit*6:6men sedan avfallitHär varnas för ett avfall som går så djupt att det blir slutgiltigt. Varje avfall är dock inte slutgiltigt, se Luk 22:31f, Jak 5:19f., dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. 7 En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. 8 *Matt 13:7, 21:19. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.

9 Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt. 10 *Matt 10:42, Joh 13:20, 1 Kor 15:58. Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11 *Hebr 3:6, 14. Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, 12 *Hebr 5:11, Upp 13:10. så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.

Guds löfte står fast

13 *1 Mos 22:16, Ps 105:8f, Luk 1:73. När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14 Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.*6:14 1 Mos 22:17 (eden nämns i 22:16).15 *Hebr 10:36. Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 *2 Mos 22:10f. Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.

18 *4 Mos 23:19, Tit 1:2. Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden*6:18två orubbliga uttalandenTroligen Guds ed (1 Mos 22:16) och löfte (1 Mos 22:17)., där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget*6:19förhängetEtt tio meter högt draperi som skilde den yttre tempelsalen från "det allra heligaste", Guds uppenbarelseplats (se 2 Mos 26:31f, 3 Mos 16:2f, Hebr 9:3f, 10:20).. 20 *Ps 110:4, Hebr 5:6. Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.