1 * När Israel var ung

fick jag honom kär,

och ut ur Egypten

kallade jag min son.*

2 Men ju mer man kallar dem,

desto mer drar de sig undan.

De offrar åt baalerna

och tänder rökelse

åt avgudabilderna.

3 * Ändå var det jag

som lärde Efraim att gå

och som tog dem i mina armar.

Men de förstod inte

att jag ville hela dem.

4 Med lena band drog jag dem,

med kärlekens band.

Jag var för dem lik den som

lättar oket över deras nackar*,

jag böjde mig ner till dem

och gav dem mat.

5 De ska inte få vända tillbaka

till Egyptens land,

utan Assur* ska bli deras kung

eftersom de vägrade

att omvända sig.

6 Svärdet ska rasa i deras städer

och förstöra deras bommar

och frossa omkring sig

för deras onda planers skull.

7 Mitt folk hänger fast

vid sin otrohet mot mig,

och hur man än kallar dem

till den som är därovan,

upphöjer ändå ingen honom.

8 * Hur ska jag kunna överge dig, Efraim?

Ska jag lämna dig, Israel?

Hur ska jag kunna göra med dig

som med Adma

och behandla dig som Sebojim?*

Mitt hjärta vänder sig i mig,

all min barmhärtighet vaknar.

9 * Jag vill inte utföra

min brinnande vrede,

jag vill inte ödelägga Efraim igen,

för jag är Gud

och inte en människa.

Jag är helig bland er

och vill inte komma med vrede.

10 *Herren ska de följa,

och han ska ryta som ett lejon.

Han ska ryta och barnen

ska komma

med bävan västerifrån.

11 De ska komma med bävan

som fåglar från Egypten

och som duvor från Assurs land,

och jag ska låta dem bo i sina hus,

säger Herren.

12 Efraim har omgett mig med lögn,

Israels hus med svek.

Juda är ännu trolös mot Gud,

mot den Allraheligaste,

den Trofaste.