1 * När Efraim talade

darrade man,

han upphöjde sig själv i Israel.

Men han drog skuld över sig

genom Baal och dog.

2 * Ändå fortsätter de att synda.

De gjuter sig avgudabilder

av sitt silver,

avgudar efter sitt eget förstånd,

alltsammans verk

av hantverkare.

Folk säger om dem:

"De offrar människor,

de kysser kalvar*."

3 * Därför ska de bli som morgondis,

som dagg som tidigt försvinner,

som agnar som blåser bort

från tröskplatsen

och som rök från en skorsten.

4 * Jag är Herren din Gud

alltsedan du var i Egyptens land.

Du ska inte veta av

någon annan Gud än mig,

och det finns ingen annan frälsare

än jag.

5 * Det var jag som vårdade dig i öknen,

i den brännande torkans land.

6 * Men ju bättre bete de fick,

desto mättare blev de,

och när de var mätta

blev deras hjärtan högmodiga,

och därför glömde de mig.

7 * Då blev jag som ett lejon för dem,

jag lurar som en leopard

vid vägen.

8 * Jag kommer över dem som en

björnhona som mist sina ungar.

Jag river upp deras bröstkorg

och slukar dem där

som en lejonhona.

Markens vilddjur

ska slita dem i stycken.

9 * Det är ditt fördärv, Israel,

att du är emot mig, din hjälp.

10 * Var är din kung?

Var är den som skulle rädda dig

i alla dina städer?

Och var är dina domare,

du som sade:

Ge mig en kung och furstar?

11 * Jag gav dig en kung i min vrede,

och i min vrede tar jag bort honom.

12 * Efraims skuld är samlad

som i en pung,

och hans synd är i förvar.

13 * Födslovärkar ska drabba honom,

men han är en oförståndig son:

han kommer inte fram

ur moderlivet

när tiden är inne.

14 Från dödsrikets våld

ska jag friköpa dem,

från döden

ska jag återlösa dem.

Du död, var är dina plågor?

Du dödsrike, var är din udd*?

Ånger är fördold för mina ögon.

15 * Bäst han frodas bland sina bröder

ska det komma en östanvind,

en Herrens vind

som blåser upp från öknen.

Då ska hans brunn torka ut

och hans källa sina.

Vinden ska röva bort

alla dyrbarheter

ur skattkammaren.