1 ✝ Så kom kungen och Haman till festmåltiden hos drottning Ester. 2 Även nu på den andra dagen sa kungen till Ester under festmåltiden när vinet serverades: Vad är din önskan, drottning Ester? Den ska beviljas. Vad är din begäran? Om det så gäller halva riket ska den uppfyllas. 3 Drottning Ester svarade då och sa: Om jag har funnit nåd för dina ögon, o konung, och om kungen så finner för gott: Skona mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. 4 För jag och mitt folk är sålda, och vi ska förgöras, dödas och förintas. Om vi hade blivit sålda som slavar och slavinnor, då hade jag tigit, eftersom fienden ändå inte hade kunnat ersätta kungens förlust. 5 Då svarade kung Ahasveros drottning Ester och sa: Vem är han och var är han, som skulle våga tänka i sitt hjärta att göra något sådant? 6 Ester sa: Motståndaren och fienden är denne onde Haman. Då blev Haman förskräckt för kungen och drottningen. 7 Och kungen reste sig upp i vrede från festmåltiden när vinet serverades och gick ut i palatsets trädgård. Och Haman stannade kvar för att vädja till drottning Ester för sitt liv, för han såg att kungen hade beslutat om hans olycka. 8 När kungen återvände från palatsets trädgård till festsalen där vinet hade serverats, hade Haman ramlat över soffan där Ester satt. Då sa kungen: Tänker han till och med våldföra sig på drottningen här i palatset inför mina ögon? När kungen hade sagt detta täckte de över Hamans ansikte. 9 Då sa Harbona, en av kungens hovmän till kungen: Se, en påle, femtio alnar hög, har Haman också låtit resa för Mordokaj som med sina ord var till sådan nytta för kungen. Den står vid Hamans hus. Då sa kungen: Häng upp honom på den! 10 Så hängde de upp Haman på pålen som han hade rest för Mordokaj. Sedan lade sig kungens vrede.