1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
3 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
4 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
5 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
7 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
9 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
10 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
11 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
12 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
13 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
14 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
16 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
18 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
19 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
20 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
21 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
22 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
1 Odpověděv pak Job, řekl:
2 V pravdě, že jste vy lidé, a že s vámi umře moudrost.
3 I jáť mám srdce jako vy, aniž jsem zpozdilejší než vy, anobrž při komž toho není?
4 Za posměch příteli svému jsem, kteréhož, když volá, vyslýchá Bůh; v posměchuť jest spravedlivý a upřímý.
5 Pochodně zavržená jest (podlé smýšlení člověka pokoje užívajícího) ten, kterýž jest blízký pádu.
6 Pokojné a bezpečné příbytky mají loupežníci ti, kteříž popouzejí Boha silného, jimž on uvodí dobré věci v ruku jejich.
7 Ano zeptej se třebas hovad, a naučí tě, aneb ptactva nebeského, a oznámí tobě.
8 Aneb rozmluv s zemí, a poučí tě, ano i ryby mořské vypravovati budou tobě.
9 Kdo nezná ze všeho toho, že ruka Hospodinova to učinila?
10 V jehož ruce jest duše všelikého živočicha, a duch každého těla lidského.
11 Zdaliž ucho slov rozeznávati nebude, tak jako dásně pokrmu okoušejí?
12 Při starcích jest moudrost, a při dlouhověkých rozumnost.
13 Nadto pak u Boha moudrost a síla, jehoť jest rada a rozumnost.
14 Jestliže on boří, nemůže zase stavíno býti; zavírá-li člověka, nemůže býti otevříno.
15 Hle, tak zastavuje vody, až i vysychají, a tak je vypouští, že podvracejí zemi.
16 U něho jest síla a bytnost, jeho jest ten, kterýž bloudí, i kterýž v blud uvodí.
17 On uvodí rádce v nemoudrost, a z soudců blázny činí.
18 Svazek králů rozvazuje, a pasem přepasuje bedra jejich.
19 On uvodí knížata v nemoudrost, a mocné vyvrací.
20 On odjímá řeč výmluvným, a soud starcům béře.
21 On vylévá potupu na urozené, a sílu mocných zemdlívá.
22 On zjevuje hluboké věci z temností, a vyvodí na světlo stín smrti.
23 On rozmnožuje národy i hubí je, rozšiřuje národy i zavodí je.
24 On odjímá srdce předním z lidu země, a v blud je uvodí na poušti bezcestné,
25 Aby šámali ve tmě bez světla. Summou, činí, aby bloudili jako opilý.