1 Vidare sade Elihu:

2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

1 Zatím přidal Elihu, a řekl:

2 Postrp mne maličko, a oznámímť šíře; neboť mám ještě, co bych za Boha mluvil.

3 Vynesu smysl svůj zdaleka, a stvořiteli svému přivlastním spravedlnost.

4 V pravdě, žeť nebudou lživé řeči mé; zdravě smýšlejícího máš mne s sebou.

5 Aj, Bůh silný mocný jest, aniž svých zamítá; silný jest, a srdce udatného.

6 Neobživuje bezbožného, chudým pak k soudu dopomáhá.

7 Neodvrací od spravedlivého očí svých, nýbrž s králi na stolici sází je na věky, i bývají zvýšeni.

8 Pakli by poutami sevříni byli, zapleteni jsouce provazy ssoužení:

9 Tudy jim v známost uvodí hřích jejich, a že přestoupení jejich se ssilila.

10 A tak otvírá sluch jejich, aby se napravili, anobrž mluví jim, aby se navrátili od nepravosti.

11 Uposlechnou-li a budou-li jemu sloužiti, stráví dny své v dobrém, a léta svá v potěšení.

12 Pakli neuposlechnou, od meče sejdou, a pozdychají bez umění.

13 Nebo kteříž jsou nečistého srdce, přivětšují hněvu, aniž k němu volají, když by je ssoužil.

14 Protož umírá v mladosti duše jejich, a život jejich s smilníky.

15 Vytrhuje, pravím, ssouženého z jeho ssoužení, a ty, jejichž sluch otvírá, v trápení.

16 A tak by i tebe přenesl z prostředku úzkosti na širokost, kdež není stěsnění, a byl by pokojný stůl tvůj tukem oplývající.

17 Ale ty zasloužils, abys jako bezbožný souzen byl; soud a právo na tě dochází.

18 Jistě strach, aby tě neuvrhl Bůh u větší ránu, tak že by jakkoli veliká výplaty mzda, tebe nevyprostila.

19 Zdaliž by sobě co vážil bohatství tvého? Jistě ani nejvýbornějšího zlata, ani jakékoli síly neb moci tvé.

20 Nechvátejž tedy k noci, v kterouž odcházejí lidé na místo své.

21 Hleď, abys se neohlédal na marnost, zvoluje ji raději, nežli ssoužení.

22 Aj, Bůh silný nejvyšší jest mocí svou. Kdo jemu podobný učitel?

23 Kdo jemu vyměřil cestu jeho? Kdo jemu smí říci: Činíš nepravost?

24 Pamětliv buď raději, abys vyvyšoval dílo jeho, kteréž spatřují lidé,

25 Kteréž, pravím, všickni lidé vidí, na něž člověk patří zdaleka.

26 Nebo Bůh silný tak jest veliký, že ho nemůžeme poznati, počet let jeho jest nevystižitelný.

27 On zajisté vyvodí krůpěje vod, kteréž vylévají déšť z oblaků jeho,

28 Když se rozpouštějí oblakové, a kropí na mnohé lidi.

29 (Anobrž vyrozumí-li kdo roztažení oblaků, a zvuku stánku jeho,

30 Jak rozprostírá nad ním světlo své, aneb všecko moře přikrývá?

31 Skrze ty věci zajisté tresce lidi, a též dává pokrmu hojnost.

32 Oblaky zakrývá světlo, a přikazuje mu ukrývati se za to, co je potkává.)

33 Ohlašuje o něm zvuk jeho, též dobytek, a to hned, když pára zhůru vstupuje. [ (Job 36:34) Takéť se i nad tím děsí srdce mé, až se pohybuje z místa svého. ]