1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
1 욥이 또 비사를 들어 가로되
2 나의 의를 빼앗으신 하나님 ! 나의 영혼을 괴롭게 하신 전능자의 사심을 가리켜 맹세하노니
3 (나의 생명이 아직 내 속에 완전히 있고 하나님의 기운이 오히려 내 코에 있느니라)
4 결코 내 입술이 불의를 말하지 아니하며 내 혀가 궤휼을 발하지 아니하리라
5 나는 단정코 너희를 옳다 하지 아니하겠고 죽기 전에는 나의 순전함을 버리지 않을 것이라
6 내가 내 의를 굳게 잡고 놓지 아니하리니 일평생 내 마음이 나를 책망치 아니하리라
7 나의 대적은 악인 같이 되고 일어나 나를 치는 자는 불의한 자같이 되기를 원하노라
8 사곡한 자가 이익을 얻었으나 하나님이 그 영혼을 취하실 때에는 무슨 소망이 있으랴
9 환난이 그에게 임할 때에 하나님이 어찌 그 부르짖음을 들으시랴
10 그가 어찌 전능자를 기뻐하겠느냐 항상 하나님께 불러 아뢰겠느냐 ?
11 하나님의 하시는 일을 내가 너희에게 가르칠 것이요 전능자의 뜻을 내가 숨기지 아니하리라
12 너희가 다 이것을 보았거늘 어찌하여 아주 허탄한 사람이 되었는고
13 악인이 하나님께 얻을 분깃, 강포자가 전능자에게 받을 산업은 이것이라
14 그 자손이 번성하여도 칼을 위함이요 그 후예는 식물에 배부르지 못할 것이며
15 그 남은 자는 염병으로 묻히리니 그의 과부들이 울지 못할 것이며
16 그가 비록 은을 티끌 같이 쌓고 의복을 진흙 같이 예비할지라도
17 그 예비한 것을 의인이 입을 것이요 그 은은 무죄자가 나눌 것이며
18 그 지은 집은 좀의 집 같고 상직군의 초막 같을 것이며
19 부자로 누우나 그 조상에게로 돌아가지 못할 것이요 눈을 뜬즉 없어졌으리라
20 두려움이 물 같이 그를 따라 미칠 것이요 폭풍이 밤에 그를 빼앗아갈 것이며
21 동풍이 그를 날려 보내며 그 처소에서 몰아 내리라
22 하나님이 그를 아끼지 아니하시고 쏘시나니 그가 그 손에서 피하려 하여도 못할 것이라
23 사람들이 박장하며 비소하고 그 처소에서 몰아내리라