1 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

2 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

3 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

4 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

5 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

6 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

7 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

8 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

9 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

1 욥이 여호와께 대답하여 가로되

2 주께서는 무소불능하시오며 무슨 경영이든지 못 이루실 것이 없는 줄 아오니

3 무지한 말로 이치를 가리우는 자가 누구니이까 내가 스스로 깨달을 수 없는 일을 말하였고 스스로 알 수 없고 헤아리기 어려운 일을 말하였나이다

4 내가 말하겠사오니 주여 ! 들으시고 내가 주께 묻겠사오니 주여 ! 내게 알게 하옵소서

5 내가 주께 대하여 귀로 듣기만 하였삽더니 이제는 눈으로 주를 뵈옵나이다 !

6 그러므로 내가 스스로 한하고 티끌과 재 가운데서 회개하나이다 !

7 여호와께서 욥에게 이 말씀을 하신 후에 데만 사람 엘리바스에게 이르시되 내가 너와 네 두 친구에게 노하나니 이는 너희가 나를 가리켜 말한 것이 내 종 욥의 말 같이 정당하지 못함이니라

8 그런즉 너희는 수송아지 일곱과 수양 일곱을 취하여 내 종 욥에게 가서 너희를 위하여 번제를 드리라 내 종 욥이 너희를 위하여기도할 것인즉 내가 그를 기쁘게 받으리니 너희의 우매한대로 너희에게 갚지 아니하리라 이는 너희가 나를 가리켜 말한 것이 내 종 욥의 말 같이 정당하지 못함이니라

9 이에 데만 사람 엘리바스와 수아 사람 빌닷과 나아마 사람 소발이 가서 여호와께서 자기들에게 명하신 대로 행하니라 여호와께서 욥을 기쁘게 받으셨더라

10 욥이 그 벗들을 위하여 빌매 여호와께서 욥의 곤경을 돌이키시고 욥에게 그전 소유보다 갑절이나 주신지라

11 이에 그의 모든 형제와 자매와 및 전에 알던 자들이 다 와서 그 집에서 그와 함께 식물을 먹고 여호와께서 그에게 내리신 모든 재앙에 대하여 그를 위하여 슬퍼하며 위로하고 각각 금 한 조각과 금고리 하나씩 주었더라

12 여호와께서 욥의 모년에 복을 주사 처음 복보다 더 하게 하시니 그가 양 일만 사천과 약대 육천과 소 일천 겨리와 암나귀 일천을 두었고

13 또 아들 일곱과 딸 셋을 낳았으며

14 그가 첫째 딸은 여미마라 이름하였고 둘째 딸은 긋시아라 이름하였고 세째 딸은 게렌합북이라 이름하였으며

15 전국 중에 욥의 딸들처럼 아리따운 여자가 없었더라 그 아비가 그들에게 그 오라비처럼 산업을 주었더라

16 그 후에 욥이 일백 사십년을 살며 아들과 손자 사대를 보았고

17 나이 늙고 기한이 차서 죽었더라

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34