1 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
2 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?
3 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
4 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.
5 Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
6 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,
7 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?
8 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,
9 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,
10 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,
11 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?
12 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
13 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
14 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
15 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.
16 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?
17 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?
18 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.
19 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,
20 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?
21 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!
22 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem
23 -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?
24 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?
25 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,
26 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,
27 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?
28 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?
29 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
30 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.
31 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?
32 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?
33 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?
34 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
35 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?
36 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
38 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?
1 산 염소가 새끼 치는 때를 네가 아느냐 ? 암사슴의 새끼 낳을 기한을 네가 알 수 있느냐 ?
2 그것이 몇 달만에 만삭되는지 아느냐 ? 그 낳을 때를 아느냐 ?
3 그것들은 몸을 구푸리고 새끼를 낳아 그 괴로움을 지내어 버리며
4 그 새끼는 강하여져서 빈 들에서 길리우다가 나가고는 다시 돌아오지 아니하느니라
5 누가 들나귀를 놓아 자유하게 하였느냐 ? 누가 빠른 나귀의 매인 것을 풀었느냐 ?
6 내가 들로 그 집을, 짠 땅으로 그 사는 처소를 삼았느니라
7 들나귀는 성읍의 지꺼리는 것을 업신여기니 어거하는 자의 지르는 소리가 그것에게 들리지 아니하며
8 초장이 된 산으로 두루 다니며 여러 가지 푸른 것을 찾느니라
9 들소가 어찌 즐겨 네게 복종하며 네 외양간에 머물겠느냐 ?
10 네가 능히 줄로 들소를 매어 이랑을 갈게 하겠느냐 ? 그것이 어찌 골짜기에서 너를 따라 쓰레를 끌겠느냐 ?
11 그것의 힘이 많다고 네가 그것을 의지하겠느냐 ? 네 수고하는 일을 그것에게 맡기겠느냐 ?
12 그것이 네 곡식을 집으로 실어오며 네 타작 마당에 곡식 모으기를 그것에게 의탁하겠느냐 ?
13 타조는 즐거이 그 날개를 친다마는 그 깃과 털이 인자를 베푸느냐 ?
14 그것이 알을 땅에 버려두어 모래에서 더워지게 하고
15 발에 깨어질 것이나 들짐승에게 밟힐 것을 생각지 아니하고
16 그 새끼에게 무정함이 제 새끼가 아닌 것처럼 하며 그 구로한 것이 헛되게 될지라도 괘념치 아니하나니
17 이는 하나님 내가 지혜를 품부하지 아니하고 총명을 주지 아니함이니라
18 그러나 그 몸을 떨쳐 뛰어갈 때에는 말과 그 탄 자를 경히 여기느니라
19 말의 힘을 네가 주었느냐 그 목에 흩날리는 갈기를 네가 입혔느냐 ?
20 네가 그것으로 메뚜기처럼 뛰게 하였느냐 ? 그 위엄스러운 콧소리가 두려우니라
21 그것이 골짜기에서 허위고 힘 있음을 기뻐하며 앞으로 나아가서 군사들을 맞되
22 두려움을 비웃고 놀라지 아니하며 칼을 당할지라도 물러나지 아니하니
23 그 위에서는 전동과 빛난 작은 창과 큰 창이 쟁쟁하며
24 땅을 삼킬듯이 맹렬히 성내며 나팔 소리를 들으면 머물러 서지 아니하고
25 나팔 소리 나는대로 소소히 울며 멀리서 싸움 냄새를 맡고 장관의 호령과 떠드는 소리를 듣느니라
26 매가 떠올라서 날개를 펼쳐 남방으로 향하는 것이 어찌 네 지혜로 말미암음이냐 ?
27 독수리가 공중에 떠서 높은 곳에 보금자리를 만드는 것이 어찌 네 명령을 의지함이냐 ?
28 그것이 낭떠러지에 집을 지으며 뾰족한 바위 끝이나 험준한 데 거하며
29 거기서 움킬만한 것을 살피나니 그 눈이 멀리 봄이며
30 그 새끼들도 피를 빠나니 살륙 당한 자 있는 곳에는 그것도 거기 있느니라
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41