1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
1 은은 나는 광이 있고 연단하는 금은 나는 곳이 있으며
2 철은 흙에서 취하고 동은 돌에서 녹여 얻느니라
3 사람이 흑암을 파하고 끝까지 궁구하여 음예와 유암 중의 광석을 구하되
4 사람 사는 곳에서 멀리 떠나 구멍을 깊이 뚫고 발이 땅에 닿지 않게 달려 내리니 멀리 사람과 격절되고 흔들흔들 하느니라
5 지면은 식물을 내나 지하는 불로 뒤집는 것 같고
6 그 돌 가운데에는 남보석이 있고 사금도 있으며
7 그 길은 솔개도 알지 못하고 매의 눈도 보지 못하며
8 위엄스러운 짐승도 밟지 못하였고 사나운 사자도 그리로 지나가지 못하였느니라
9 사람이 굳은 바위에 손을 대고 산을 뿌리까지 무너뜨리며
10 돌 가운데로 도랑을 파서 각종 보물을 눈으로 발견하고
11 시냇물을 막아 스미지 않게 하고 감취었던 것을 밝은 데로 내느니라
12 그러나 지혜는 어디서 얻으며 명철의 곳은 어디인고
13 그 값을 사람이 알지 못하나니 사람 사는 땅에서 찾을 수 없구나
14 깊은 물이 이르기를 내 속에 있지 아니하다 하며 바다가 이르기를 나와 함께 있지 아니하다 하느니라
15 정금으로도 바꿀 수 없고 은을 달아도 그 값을 당치 못하리니
16 오빌의 금이나 귀한 수마노나 남보석으로도 그 값을 당치 못하겠고
17 황금이나 유리라도 비교할 수 없고 정금 장식으로도 바꿀 수 없으며
18 산호나 수정으로도 말할 수 없나니 지혜의 값은 홍보석보다 귀하구나
19 구스의 황옥으로도 비교할 수 없고 순금으로도 그 값을 측량하지 못하리니
20 그런즉 지혜는 어디서 오며 명철의 곳은 어디인고
21 모든 생물의 눈에 숨겨졌고 공중의 새에게 가리워졌으며
22 멸망과 사망도 이르기를 우리가 귀로 그 소문은 들었다 하느니라
23 하나님이 그 길을 깨달으시며 있는 곳을 아시나니
24 이는 그가 땅 끝까지 감찰하시며 온 천하를 두루 보시며
25 바람의 경중을 정하시며 물을 되어 그 분량을 정하시며
26 비를 위하여 명령하시고 우뢰의 번개를 위하여 길을 정하셨음이라
27 그 때에 지혜를 보시고 선포하시며 굳게 세우시며 궁구하셨고
28 또 사람에게 이르시기를 주를 경외함이 곧 지혜요, 악을 떠남이 명철이라 ! 하셨느니라