1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

1 Nyt Job sanoi:

2 -- Kuinka kauan te aiotte ahdistaa minua, ruhjoa minua puheillanne?

3 Kerran toisensa jälkeen olette minua pilkanneet, te ette häpeä piinata minua.

4 Jos olisinkin rikkonut, minuahan se vain koskee.

5 Jos luulette, että voitte asettua yläpuolelleni, osoittakaa, että olen ansainnut tämän häpeän!

6 Ettekö te näe, että Jumala on tehnyt väärin minua kohtaan? Hän viritti minulle verkkonsa.

8 Jumala on pystyttänyt tielleni kivivallin, en pääse siitä yli, kaikki polkuni hän on peittänyt pimeään.

9 Hän on riistänyt minulta kunnian ja arvon, hän on temmannut päästäni seppeleen.

10 Joka puolelta hän minua raastaa, minä olen mennyttä, hän repäisee pois minun toivoni kuin puun maasta.

11 Hänen vihansa on syttynyt, hän pitää minua vihollisenaan.

12 Hänen joukkonsa tulevat yhtenä rintamana, joka puolelle ne rakentavat valleja, ne piirittävät minun majani.

13 Omat veljeni ovat jättäneet minut yksin, ystäväni ovat minusta vieraantuneet.

14 Läheiseni ja tuttavani pysyvät poissa, muukalaiset, jotka otin kattoni alle, ovat unohtaneet minut.

15 Orjattareni vieroksuvat minua, olen heille outo.

16 Kutsun palvelijaani, mutta häntä ei kuulu, ei vaikka minä pyytämällä pyydän.

18 Pahaiset kakaratkin minua halveksivat. Kun nousen seisomaan, he ovat heti ilkkumassa.

19 Oma ystäväpiirini inhoaa minua, nekin, joita minä rakastin, torjuvat minut.

20 Minä olen pelkkää luuta ja nahkaa, hampaani paljastuvat ikenien alta.

21 Säälikää minua, säälikää, te, jotka olette ystäviäni! Jumalan käsi on koskenut minuun.

22 Miksi tekin vainoatte minua, yhdessä Jumalan kanssa? Ettekö ole jo kylliksi minua kalvaneet?

23 Kunpa minun sanani kirjoitettaisiin muistiin, kunpa ne talletettaisiin kirjaan,

24 uurrettaisiin kallioon ikuisiksi ajoiksi taltalla hakaten, lyijyllä piirtäen!

25 Minä tiedän, että lunastajani elää. Hän sanoo viimeisen sanan maan päällä.

26 Ja sitten, kun minun nahkani on riekaleina ja lihani on riistetty irti, minä saan nähdä Jumalan,

27 saan katsella häntä omin silmin, ja silmäni näkevät: hän ei ole minulle outo! Tätä minun sydämeni kaipaa.

29 Pelätkää toki miekkaa! Tuollainen kovuus on synti, joka ansaitsee kuoleman. Muistakaa: on olemassa tuomari.