1 Den egensinnige följer sin egen lystnad, med all makt söker han strid.
2 Dåren frågar ej efter förstånd, allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.
3 Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamlig vandel följer smälek.
4 Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten, såsom en flödande bäck, en vishetens källa.
5 Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt ej heller att vränga rätten för den oskyldige.
6 Dårens läppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.
7 Dårens mun är honom själv till olycka, och hans läppar äro en snara hans liv.
8 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
9 Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.
10 HERRENS namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.
11 Den rikes skatter äro honom en fast stad, höga murar likna de, i hans inbillning.
12 Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.
13 Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.
14 Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?
15 Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.
16 Gåvor öppna väg för en människa och föra henne fram inför de store.
17 Den som först lägger fram sin sak har rätt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.
18 Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män.
19 En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.
20 Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda.
21 Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.
22 Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av HERREN.
23 Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.
24 Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka; men vänner finnas, mer trogna än en broder.
1 Quem se isola procura sua própria vontade e se irrita contra tudo o que é razoável.
2 O insensato não tem propensão para a inteligência, mas para a expansão dos próprios sentimentos.
3 O desprezo ombreia com a iniqüidade; o opróbrio com a vergonha.
4 As palavras da boca de um homem são águas profundas; a fonte da sabedoria é uma torrente transbordante.
5 Não fica bem favorecer um perverso para prejudicar o direito do justo.
6 Os lábios do insensato promovem contendas: sua boca atrai açoites.
7 A boca do tolo é a sua ruína; seus lábios são uma armadilha para a sua própria vida.
8 As palavras do delator são como gulodices: penetram até as entranhas.
9 O frouxo no trabalho é um irmão do dissipador.
10 O nome do Senhor é uma torre: para lá corre o justo a fim de procurar segurança.
11 A fortuna do rico é sua cidade forte; em seu pensar, ela é como uma muralha elevada.
12 Antes da ruína, o coração do homem se eleva, mas a humildade precede a glória.
13 Quem responde antes de ouvir, passa por tolo e se cobre de confusão.
14 O espírito do homem suporta a doença, mas quem erguerá um espírito abatido?
15 O coração inteligente adquire o saber; o ouvido dos sábios procura a ciência.
16 O presente de um homem lhe abre tudo, e lhe dá acesso junto aos grandes.
17 Quem advoga sua causa, por primeiro, parece ter razão; sobrevém a parte adversa, que examina a fundo.
18 A sorte apazigua as contendas e decide entre os poderosos.
19 Um irmão ofendido é pior que uma cidade forte; as questões entre irmãos são como os ferrolhos de uma cidadela.
20 É do fruto de sua boca que um homem se nutre; com o produto de seus lábios ele se farta.
21 Morte e vida estão à mercê da língua: os que a amam comerão dos seus frutos.
22 Aquele que acha uma mulher, acha a felicidade: é um dom recebido do Senhor.
23 O pobre fala suplicando; a resposta do rico é ríspida.
24 O homem cercado de muitos amigos tem neles sua desgraça, mas existe um amigo mais unido que um irmão.