1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

37 alla de som hata mig, de älska döden.

1 Por ventura não clama a Sabedoria e a inteligência não eleva a sua voz?

2 No cume das montanhas posta-se ela, e nas encruzilhadas dos caminhos.

3 Alça sua voz na entrada das torres, junto às portas, nas proximidades da cidade.

4 É a vós, ó homens, que eu apelo; minha voz se dirige aos filhos dos homens.

5 Ó simples, aprendei a prudência, adquiri a inteligência, ó insensatos.

6 Prestai atenção, pois! Coisas magníficas vos anuncio, de meus lábios só sairá retidão,

7 porque minha boca proclama a verdade e meus lábios detestam a iniqüidade.

8 Todas as palavras de minha boca são justas, nelas nada há de falso nem de tortuoso.

9 São claras para os que as entendem e retas para o que chegou à ciência.

10 Recebei a instrução e não o dinheiro. Preferi a ciência ao fino ouro,

11 pois a Sabedoria vale mais que as pérolas e jóia alguma a pode igualar.

12 Eu, a Sabedoria, sou amiga da prudência, possuo uma ciência profunda.

13 O temor do Senhor é o ódio ao mal. Orgulho, arrogância, caminho perverso, boca mentirosa: eis o que eu detesto.

14 Meu é o conselho e o bom êxito, minha a inteligência, minha a força.

15 Por mim reinam os reis e os legisladores decretam a justiça;

16 por mim governam os magistrados e os magnatas regem a terra.

17 Amo os que me amam. Quem me procura, encontra-me.

18 Comigo estão a riqueza e a glória, os bens duráveis e a justiça.

19 Mais precioso que o mais fino ouro é o meu fruto, meu produto tem mais valor que a mais fina prata.

20 Sigo o caminho da justiça, no meio da senda da eqüidade.

21 Deixo os meus haveres para os que me amam e acumulo seus tesouros.

22 O Senhor me criou, como primícia de suas obras, desde o princípio, antes do começo da terra.

23 Desde a eternidade fui formada, antes de suas obras dos tempos antigos.

24 Ainda não havia abismo quando fui concebida, e ainda as fontes das águas não tinham brotado.

25 Antes que assentados fossem os montes, antes dos outeiros, fui dada à luz;

26 antes que fossem feitos a terra e os campos e os primeiros elementos da poeira do mundo.

27 Quando ele preparava os céus, ali estava eu; quando traçou o horizonte na superfície do abismo,

28 quando firmou as nuvens no alto, quando dominou as fontes do abismo,

29 quando impôs regras ao mar, para que suas águas não transpusessem os limites, quando assentou os fundamentos da terra,

30 junto a ele estava eu como artífice, brincando todo o tempo diante dele,

31 brincando sobre o globo de sua terra, achando as minhas delícias junto aos filhos dos homens.

32 E agora, meus filhos, escutai-me: felizes aqueles que guardam os meus caminhos.

33 Ouvi minha instrução para serdes sábios, não a rejeiteis.

34 Feliz o homem que me ouve e que vela todos os dias à minha porta e guarda os umbrais de minha casa!

35 Pois quem me acha encontra a vida e alcança o favor do Senhor.

36 Mas quem me ofende, prejudica-se a si mesmo; quem me odeia, ama a morte.