1 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
2 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
3 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
4 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
5 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
7 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
9 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
10 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
11 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
13 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
15 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
16 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
17 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
18 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
19 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
21 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
22 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
24 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
26 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
27 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
28 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
29 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
31 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
32 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
33 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
34 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
35 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
36 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
38 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
39 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
40 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42 Och de åto alla och blevo mätta.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
44 Och det var fem tusen män som hade ätit.
45 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
46 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
47 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
48 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
49 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
50 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
51 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
52 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
53 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
54 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
56 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
1 And he went forth thence, and came to his own country, and his disciples do follow him,
2 and sabbath having come, he began in the synagogue to teach, and many hearing were astonished, saying, `Whence hath this one these things? and what the wisdom that was given to him, that also such mighty works through his hands are done?
3 Is not this the carpenter, the son of Mary, and brother of James, and Joses, and Judas, and Simon? and are not his sisters here with us?` -- and they were being stumbled at him.
4 And Jesus said to them -- `A prophet is not without honor, except in his own country, and among his kindred, and in his own house;`
5 and he was not able there any mighty work to do, except on a few infirm people having put hands he did heal [them];
6 and he wondered because of their unbelief. And he was going round the villages, in a circle, teaching,
7 and he doth call near the twelve, and he began to send them forth two by two, and he was giving them power over the unclean spirits,
8 and he commanded them that they may take nothing for the way, except a staff only -- no scrip, no bread, no brass in the girdle,
9 but having been shod with sandals, and ye may not put on two coats.
10 And he said to them, `Whenever ye may enter into a house, there remain till ye may depart thence,
11 and as many as may not receive you, nor hear you, going out thence, shake off the dust that is under your feet for a testimony to them; verily I say to you, It shall be more tolerable for Sodom or Gomorrah in a day of judgment than for that city.`
12 And having gone forth they were preaching that [men] might reform,
13 and many demons they were casting out, and they were anointing with oil many infirm, and they were healing [them].
14 And the king Herod heard, (for his name became public,) and he said -- `John the Baptist out of the dead was raised, and because of this the mighty powers are working in him.`
15 Others said -- `It is Elijah,` and others said -- `It is a prophet, or as one of the prophets.`
16 And Herod having heard, said -- `He whom I did behead -- John -- this is he; he was raised out of the dead.`
17 For Herod himself, having sent forth, did lay hold on John, and bound him in the prison, because of Herodias the wife of Philip his brother, because he married her,
18 for John said to Herod -- `It is not lawful to thee to have the wife of thy brother;`
19 and Herodias was having a quarrel with him, and was willing to kill him, and was not able,
20 for Herod was fearing John, knowing him a man righteous and holy, and was keeping watch over him, and having heard him, was doing many things, and hearing him gladly.
21 And a seasonable day having come, when Herod on his birthday was making a supper to his great men, and to the chiefs of thousands, and to the first men of Galilee,
22 and the daughter of that Herodias having come in, and having danced, and having pleased Herod and those reclining (at meat) with him, the king said to the damsel, `Ask of me whatever thou wilt, and I will give to thee,`
23 and he sware to her -- `Whatever thou mayest ask me, I will give to thee -- unto the half of my kingdom.`
24 And she, having gone forth, said to her mother, `What shall I ask for myself?` and she said, `The head of John the Baptist;`
25 and having come in immediately with haste unto the king, she asked, saying, `I will that thou mayest give me presently, upon a plate, the head of John the Baptist.`
26 And the king -- made very sorrowful -- because of the oaths and of those reclining (at meat) with him, would not put her away,
27 and immediately the king having sent a guardsman, did command his head to be brought,
28 and he having gone, beheaded him in the prison, and brought his head upon a plate, and did give it to the damsel, and the damsel did give it to her mother;
29 and having heard, his disciples came and took up his corpse, and laid it in the tomb.
30 And the apostles are gathered together unto Jesus, and they told him all, and how many things they did, and how many things they taught,
31 and he said to them, `Come ye yourselves apart to a desert place, and rest a little,` for those coming and those going were many, and not even to eat had they opportunity,
32 and they went away to a desert place, in the boat, by themselves.
33 And the multitudes saw them going away, and many recognised him, and by land from all the cities they ran thither, and went before them, and came together to him,
34 and having come forth, Jesus saw a great multitude, and was moved with compassion on them, that they were as sheep not having a shepherd, and he began to teach many things.
35 And now the hour being advanced, his disciples having come near to him, say, -- `The place is desolate, and the hour is now advanced,
36 let them away, that, having gone away to the surrounding fields and villages, they may buy to themselves loaves, for what they may eat they have not.`
37 And he answering said to them, `Give ye them to eat,` and they say to him, `Having gone away, may we buy two hundred denaries` worth of loaves, and give to them to eat?`
38 And he saith to them, `How many loaves have ye? go and see;` and having known, they say, `Five, and two fishes.`
39 And he commanded them to make all recline in companies upon the green grass,
40 and they sat down in squares, by hundreds, and by fifties.
41 And having taken the five loaves and the two fishes, having looked up to the heaven, he blessed, and brake the loaves, and was giving to his disciples, that they may set before them, and the two fishes divided he to all,
42 and they did all eat, and were filled,
43 and they took up of broken pieces twelve hand-baskets full, and of the fishes,
44 and those eating of the loaves were about five thousand men.
45 And immediately he constrained his disciples to go into the boat, and to go before to the other side, unto Bethsaida, till he may let the multitude away,
46 and having taken leave of them, he went away to the mountain to pray.
47 And evening having come, the boat was in the midst of the sea, and he alone upon the land;
48 and he saw them harassed in the rowing, for the wind was against them, and about the fourth watch of the night he doth come to them walking on the sea, and wished to pass by them.
49 And they having seen him walking on the sea, thought [it] to be an apparition, and cried out,
50 for they all saw him, and were troubled, and immediately he spake with them, and saith to them, `Take courage, I am [he], be not afraid.`
51 And he went up unto them to the boat, and the wind lulled, and greatly out of measure were they amazed in themselves, and were wondering,
52 for they understood not concerning the loaves, for their heart hath been hard.
53 And having passed over, they came upon the land of Gennesaret, and drew to the shore,
54 and they having come forth out of the boat, immediately having recognised him,
55 having run about through all that region round about, they began upon the couches to carry about those ill, where they were hearing that he is,
56 and wherever he was going, to villages, or cities, or fields, in the market-places they were laying the infirm, and were calling upon him, that they may touch if it were but the fringe of his garment, and as many as were touching him were saved.