1 And it came to pass, while Apollos was at Corinth, Paul, having passed through the upper districts, came to Ephesus, and finding certain disciples,
2 he said to them, Did ye receive {the} Holy Spirit when ye had believed? And they {said} to him, We did not even hear if {the} Holy Spirit was {come}.
3 And he said, To what then were ye baptised? And they said, To the baptism of John.
4 And Paul said, John indeed baptised {with} the baptism of repentance, saying to the people that they should believe on him that was coming after him, that is, on Jesus.
5 And when they heard that, they were baptised to the name of the Lord Jesus.
6 And Paul having laid {his} hands on them, the Holy Spirit came upon them, and they spoke with tongues and prophesied.
7 And all the men were about twelve.
8 And entering into the synagogue, he spoke boldly during three months, reasoning and persuading {the things} concerning the kingdom of God.
9 But when some were hardened and disbelieved, speaking evil of the way before the multitude, he left them and separated the disciples, reasoning daily in the school of Tyrannus.
10 And this took place for two years, so that all that inhabited Asia heard the word of the Lord, both Jews and Greeks.
11 And God wrought no ordinary miracles by the hands of Paul,
12 so that even napkins or aprons were brought from his body {and put} upon the sick, and the diseases left them, and the wicked spirits went out.
13 And certain of the Jewish exorcists also, who went about, took in hand to call upon those who had wicked spirits the name of the Lord Jesus, saying, I adjure you by Jesus, whom Paul preaches.
14 And there were certain {men}, seven sons of Sceva, Jewish high priest, who were doing this.
15 But the wicked spirit answering said to them, Jesus I know, and Paul I am acquainted with; but *ye*, who are ye?
16 And the man in whom the wicked spirit was leaped upon them, and having mastered both, prevailed against them, so that they fled out of that house naked and wounded.
17 And this became known to all, both Jews and Greeks, who inhabited Ephesus, and fear fell upon all of them, and the name of the Lord Jesus was magnified.
18 And many of those that believed came confessing and declaring their deeds.
19 And many of those that practised curious arts brought their books {of charms} and burnt them before all. And they reckoned up the prices of them, and found it fifty thousand pieces of silver.
20 Thus with might the word of the Lord increased and prevailed.
21 And when these things were fulfilled, Paul purposed in his spirit to go to Jerusalem, passing through Macedonia and Achaia, saying, After I have been there I must see Rome also.
22 And having sent into Macedonia two of those ministering to him, Timotheus and Erastus, he remained himself awhile in Asia.
23 And there took place at that time no small disturbance about the way.
24 For a certain {man} by name Demetrius, a silver-beater, making silver temples of Artemis, brought no small gain to the artisans;
25 whom having brought together, and those who wrought in such things, he said, Men, ye know that our well-living arises from this work,
26 and ye see and hear that this Paul has persuaded and turned away a great crowd, not only of Ephesus, but almost of all Asia, saying that they are no gods which are made with hands.
27 Now not only there is danger for us that our business come into discredit, but also that the temple of the great goddess Artemis be counted for nothing, and that her greatness should be destroyed whom the whole of Asia and the world reveres.
28 And having heard {this}, and being filled with rage, they cried out, saying, Great {is} Artemis of the Ephesians.
29 And the {whole} city was filled with confusion, and they rushed with one accord to the theatre, having seized and carried off with {them} Gaius and Aristarchus, Macedonians, fellow-travellers of Paul.
30 But Paul intending to go in to the people, the disciples suffered him not;
31 and some of the Asiarchs also, who were his friends, sent to him and urged him not to throw himself into the theatre.
32 Different persons therefore cried out some different thing; for the assembly was tumultuous, and the most did not know for what cause they had come together.
33 But from among the crowd they put forward Alexander, the Jews pushing him forward. And Alexander, beckoning with his hand, would have made a defence to the people.
34 But, recognising that he was a Jew, there was one cry from all, shouting for about two hours, Great {is} Artemis of the Ephesians.
35 And the townclerk, having quieted the crowd, said, Ephesians, what man is there then who does not know that the city of the Ephesians is temple-keeper of Artemis the great, and of the {image} which fell down from heaven?
36 These things therefore being undeniable, it is necessary that ye should be calm and do nothing headlong.
37 For ye have brought these men, {who are} neither temple-plunderers, nor speak injuriously of your goddess.
38 If therefore Demetrius and the artisans who {are} with him have a matter against any one, the courts are being held, and there are proconsuls: let them accuse one another.
39 But if ye inquire anything concerning other matters, it will be settled in the regular assembly.
40 For also we are in danger to be put in accusation for sedition for this {affair} of to-day, no cause existing in reference to which we shall be able to give a reason for this concourse.
41 And having said these things, he dismissed the assembly.
1 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar.
2 Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.»
3 Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse»
4 Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
5 Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade.
7 Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
8 Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike.
9 Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' lärosal.
10 Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
11 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
12 Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
13 Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus predikar.
14 Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk överstepräst.
15 Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
16 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och sargade.
17 Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.
18 Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
19 Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.
20 På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft.
21 Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
22 Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i provinsen Asien.
23 Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
24 Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.
25 Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning;
26 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar.
27 Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.»
28 När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor är efesiernas Diana!»
29 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus' följeslagare
30 Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde honom det icke.
31 Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
32 Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans.
33 Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hålla ett försvarstal inför folket.
34 Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas Diana!»
35 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen?
36 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat.
37 Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
38 Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta.
39 Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
40 På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.» Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.