1 And after five days came down the high priest Ananias, with the elders, and a certain orator called Tertullus, and laid their informations against Paul before the governor.

2 And he having been called, Tertullus began to accuse, saying, Seeing we enjoy great peace through thee, and that excellent measures are executed for this nation by thy forethought,

3 we receive {it} always and everywhere, most excellent Felix, with all thankfulness.

4 But that I may not too much intrude on thy time, I beseech thee to hear us briefly in thy kindness.

5 For finding this man a pest, and moving sedition among all the Jews throughout the world, and a leader of the sect of the Nazaraeans;

6 {who also attempted to profane the temple; whom we also had seized, and would have judged according to our law;}

7 {but Lysias, the chiliarch, coming up, took (him) away with great force out of our hands,}

8 {having commanded his accusers to come to thee;} of whom thou canst thyself, in examining {him}, know the certainty of all these things of which we accuse him.

9 And the Jews also joined in pressing the matter against {Paul}, saying that these things were so.

10 But Paul, the governor having beckoned to him to speak, answered, Knowing that for many years thou hast been judge to this nation, I answer readily as to the things which concern myself.

11 As thou mayest know that there are not more than twelve days since I went up to worship at Jerusalem,

12 and neither in the temple did they find me discoursing to any one, or making any tumultuous gathering together of the crowd, nor in the synagogues, nor in the city;

13 neither can they make good the things of which they now accuse me.

14 But this I avow to thee, that in the way which they call sect, so I serve my fathers' God, believing all things which are written throughout the law, and in the prophets;

15 having hope towards God, which they themselves also receive, that there is to be a resurrection both of just and unjust.

16 For this cause I also exercise {myself} to have in everything a conscience without offence towards God and men.

17 And after a lapse of many years I arrived, bringing alms to my nation, and offerings.

18 Whereupon they found me purified in the temple, with neither crowd nor tumult. But it was certain Jews from Asia,

19 who ought to appear before thee and accuse, if they have anything against me;

20 or let these themselves say what wrong they found in me when I stood before the council,

21 {other} than concerning this one voice which I cried standing amongst them: I am judged this day by you touching {the} resurrection of {the} dead.

22 And Felix, knowing accurately the things concerning the way, adjourned them, saying, When Lysias the chiliarch is come down I will determine your affair;

23 ordering the centurion to keep him, and that he should have freedom, and to hinder none of his friends to minister to him.

24 And after certain days, Felix having arrived with Drusilla his wife, who was a Jewess, he sent for Paul and heard him concerning the faith in Christ.

25 And as he reasoned concerning righteousness, and temperance, and the judgment about to come, Felix, being filled with fear, answered, Go for the present, and when I get an opportunity I will send for thee;

26 hoping at the same time that money would be given him by Paul: wherefore also he sent for him the oftener and communed with him.

27 But when two years were completed, Felix was relieved by Porcius Festus as his successor; and Felix, desirous to oblige the Jews, to acquire their favour, left Paul bound.

1 Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför landshövdingen klagomål mot Paulus.

2 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade:

3 »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med många tacksägelser.

4 Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.

5 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti.

6 Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi honom,

7

8 och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

9 De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig så.

10 Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade: »Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.

11 Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.

12 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning.

13 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig för.

14 Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den vägen', vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna,

15 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.

16 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor.

17 Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära offer.

18 Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något larm,

19 av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava något att anklaga mig för.

20 Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,

21 om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här bland eder.'»

22 Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen», uppsköt målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak.»

23 Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så, att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans närmaste från att vara honom till tjänst.

24 Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde honom om tron på Kristus Jesus.

25 Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»

26 Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.

27 När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna, lämnade han Paulus kvar i fängelset.