1 But after the tumult had ceased, Paul having called the disciples to {him} and embraced {them}, went away to go to Macedonia.
2 And having passed through those parts, and having exhorted them with much discourse, he came to Greece.
3 And having spent three months {there}, a treacherous plot against him having been set on foot by the Jews, as he was going to sail to Syria, {the} resolution was adopted of returning through Macedonia.
4 And there accompanied him as far as Asia, Sopater {son} of Pyrrhus, a Berean; and of Thessalonians, Aristarchus and Secundus, and Gaius and Timotheus of Derbe, and of Asia, Tychicus and Trophimus.
5 These going before waited for us in Troas;
6 but we sailed away from Philippi after the days of unleavened bread, and we came to them to Troas in five days, where we spent seven days.
7 And the first day of the week, we being assembled to break bread, Paul discoursed to them, about to depart on the morrow. And he prolonged the discourse till midnight.
8 And there were many lights in the upper room where we were assembled.
9 And a certain youth, by name Eutychus, sitting at the window-opening, overpowered by deep sleep, while Paul discoursed very much at length, having been overpowered by the sleep, fell from the third story down to the bottom, and was taken up dead.
10 But Paul descending fell upon him, and enfolding {him} {in his arms}, said, Be not troubled, for his life is in him.
11 And having gone up, and having broken the bread, and eaten, and having long spoken until daybreak, so he went away.
12 And they brought {away} the boy alive, and were no little comforted.
13 And we, having gone before on board ship, sailed off to Assos, going to take in Paul there; for so he had directed, he himself being about to go on foot.
14 And when he met with us at Assos, having taken him on board, we came to Mitylene;
15 and having sailed thence, on the morrow arrived opposite Chios, and the next day put in at Samos; and having stayed at Trogyllium, the next day we came to Miletus:
16 for Paul thought it desirable to sail by Ephesus, so that he might not be made to spend time in Asia; for he hastened, if it was possible for him, to be the day of Pentecost at Jerusalem.
17 But from Miletus having sent to Ephesus, he called over {to him} the elders of the assembly.
18 And when they were come to him, he said to them, *Ye* know how I was with you all the time from the first day that I arrived in Asia,
19 serving the Lord with all lowliness, and tears, and temptations, which happened to me through the plots of the Jews;
20 how I held back nothing of what is profitable, so as not to announce {it} to you, and to teach you publicly and in every house,
21 testifying to both Jews and Greeks repentance towards God, and faith towards our Lord Jesus Christ.
22 And now, behold, bound in my spirit *I* go to Jerusalem, not knowing what things shall happen to me in it;
23 only that the Holy Spirit testifies to me in every city, saying that bonds and tribulations await me.
24 But I make no account of {my} life {as} dear to myself, so that I finish my course, and the ministry which I have received of the Lord Jesus, to testify the glad tidings of the grace of God.
25 And now, behold, I know that ye all, among whom I have gone about preaching the kingdom {of God}, shall see my face no more.
26 Wherefore I witness to you this day, that I am clean from the blood of all,
27 for I have not shrunk from announcing to you all the counsel of God.
28 Take heed therefore to yourselves, and to all the flock, wherein the Holy Spirit has set you as overseers, to shepherd the assembly of God, which he has purchased with the blood of his own.
29 {For} *I* know {this,} that there will come in amongst you after my departure grievous wolves, not sparing the flock;
30 and from among your own selves shall rise up men speaking perverted things to draw away the disciples after them.
31 Wherefore watch, remembering that for three years, night and day, I ceased not admonishing each one {of you} with tears.
32 And now I commit you to God, and to the word of his grace, which is able to build {you} up and give {to you} an inheritance among all the sanctified.
33 I have coveted {the} silver or gold or clothing of no one.
34 Yourselves know that these hands have ministered to my wants, and to those who were with me.
35 I have shewed you all things, that thus labouring {we} ought to come in aid of the weak, and to remember the words of the Lord Jesus, that he himself said, It is more blessed to give than to receive.
36 And having said these things, he knelt down and prayed with them all.
37 And they all wept sore; and falling upon the neck of Paul they ardently kissed him,
38 specially pained by the word which he had said, that they would no more see his face. And they went down with him to the ship.
1 Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till Macedonien.
2 Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland.
3 Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
4 Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen Asien.
5 Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
6 Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och där vistades vi i sju dagar.
7 På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
8 och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen, där vi voro församlade.
9 Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje våningen; och när man tog upp honom, var han död
10 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
11 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades; först då begav han sig i väg.
12 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet tröstade.
13 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
14 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.
15 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios. Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
16 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd, för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem.
17 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.
18 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
19 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
20 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder.
21 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
22 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad där skall vederfaras mig;
23 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser vänta mig.
24 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.
25 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
26 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för någons blod.
27 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.
28 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.
29 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
30 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.
31 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.
32 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade.
33 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
34 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig.
35 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»
36 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med dem alla.
37 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt;
38 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet.