1 Da antwortete Eliphas von Theman und sprach:
2 Soll ein weiser Mann so aufgeblasene Worte reden und seinen Bauch so blähen mit losen Reden?
3 Du strafest mit Worten, die nicht taugen, und dein Reden ist kein nütze.
4 Du hast die Furcht fahren lassen und redest zu verächtlich vor GOtt.
5 Denn deine Missetat lehret deinen Mund also, und hast erwählet eine schalkhafte Zunge.
6 Dein Mund wird dich verdammen, und nicht ich; deine Lippen sollen dir antworten.
7 Bist du der erste Mensch geboren? Bist du vor allen Hügeln empfangen?
8 Hast du Gottes heimlichen Rat gehöret? und ist die Weisheit selbst geringer denn du?
9 Was weißt du, das wir nicht wissen? Was verstehest du, das nicht bei uns sei?
10 Es sind Graue und Alte unter uns, die länger gelebt haben denn deine Väter.
11 Sollten Gottes Tröstungen so geringe vor dir gelten? Aber du hast irgend noch ein heimlich Stück bei dir.
12 Was nimmt dein Herz vor? Was siehest du so stolz?
13 Was setzt sich dein Mut wider GOtt, daß du solche Rede aus deinem Munde lässest?
14 Was ist ein Mensch, daß er sollte rein sein, und daß der sollte gerecht sein, der vom Weibe geboren ist?
15 Siehe, unter seinen Heiligen ist keiner ohne Tadel, und die Himmel sind nicht rein vor ihm.
16 Wie viel mehr ein Mensch, der ein Greuel und schnöde ist, der Unrecht säuft wie Wasser.
17 Ich will dir‘s zeigen, höre mir zu; und will dir erzählen was ich gesehen habe,
18 was die Weisen gesagt haben, und ihren Vätern nicht verhohlen gewesen ist,
19 welchen allein das Land gegeben ist, daß kein Fremder durch sie gehen muß.
20 Der GOttlose bebet sein Leben lang; und dem Tyrannen ist die Zahl seiner Jahre verborgen.
21 Was er höret, das schrecket ihn; und wenn‘s gleich Friede ist, fürchtet er sich, der Verderber komme;
22 glaubt nicht, daß er möge dem Unglück entrinnen, und versiehet sich immer des Schwerts.
23 Er zeucht hin und hernach Brot und dünket ihn immer, die Zeit seines Unglücks sei vorhanden.
24 Angst und Not schrecken ihn und schlagen ihn nieder als ein König mit einem Heer.
25 Denn er hat seine Hand wider GOtt gestrecket und wider den Allmächtigen sich gesträubet.
26 Er läuft mit dem Kopf an ihn und ficht halsstarriglich wider ihn.
27 Er brüstet sich wie ein fetter Wanst und macht sich fett und dick.
28 Er wird aber wohnen in verstörten Städten, da keine Häupter sind, sondern auf einem Haufen liegen.
29 Er wird nicht reich bleiben, und sein Gut wird nicht bestehen, und sein Glück wird sich nicht ausbreiten im Lande.
30 Unfall wird nicht von ihm lassen. Die Flamme wird seine Zweige verdorren und durch den Odem ihres Mundes ihn wegfressen.
31 Er wird nicht bestehen, denn er ist in seinem eiteln Dünkel betrogen, und eitel wird sein Lohn werden.
32 Er wird ein Ende nehmen, wenn‘s ihm uneben ist, und sein Zweig wird nicht grünen.
33 Er wird abgerissen werden wie eine unzeitige Traube vom Weinstock, und wie ein Ölbaum seine Blüte abwirft.
34 Denn der Heuchler Versammlung wird einsam bleiben, und das Feuer wird die Hütten fressen, die Geschenke nehmen.
35 Er gehet schwanger mit Unglück und gebiert Mühe, und ihr Bauch bringet Fehl.
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.