1 Ich habe einen Bund gemacht mit meinen Augen, daß ich nicht achtete auf eine Jungfrau.

2 Was gibt mir aber GOtt zu Lohn von oben? und was für ein Erbe der Allmächtige von der Höhe?

3 Sollte nicht billiger der Ungerechte solch Unglück haben, und ein Übeltäter so verstoßen werden?

4 Siehet er nicht meine Wege und zählet alle meine Gänge?

5 Hab ich gewandelt in Eitelkeit? oder hat mein Fuß geeilet zum Betrug?

6 So wäge man mich auf rechter Waage, so wird GOtt erfahren meine Frömmigkeit.

7 Hat mein Gang gewichen aus dem Wege und mein Herz meinen Augen nachgefolget, und ist etwas in meinen Händen beklebet,

8 so müsse ich säen, und ein anderer fresse es, und mein Geschlecht müsse ausgewurzelt werden.

9 Hat sich mein Herz lassen reizen zum Weibe, und habe an meines Nächsten Tür gelauert,

10 so müsse mein Weib von einem andern geschändet werden, und andere müssen sie beschlafen.

11 Denn das ist ein Laster und eine Missetat für die Richter.

12 Denn das wäre ein Feuer, das bis ins Verderben verzehrete und all mein Einkommen auswurzelte.

13 Hab ich verachtet das Recht meines Knechts oder meiner Magd, wenn sie eine Sache wider mich hatten,

14 was wollte ich tun, wenn GOtt sich aufmachte, und was würde ich antworten, wenn er heimsuchte?

15 Hat ihn nicht auch der gemacht, der mich in Mutterleibe machte, und hat ihn im Leibe ebensowohl bereitet?

16 Hab ich den Dürftigen ihre Begierde versagt und die Augen der Witwen lassen verschmachten?

17 Hab ich meinen Bissen allein gegessen, und nicht der Waise auch davon gegessen?

18 Denn ich habe mich von Jugend auf gehalten wie ein Vater; und von meiner Mutter Leibe an hab ich gerne getröstet.

19 Hab ich jemand sehen umkommen, daß er kein Kleid hatte, und den Armen ohne Decke gehen lassen?

20 Haben mich nicht gesegnet seine Seiten, da er von den Fellen meiner Lämmer erwärmet ward?

21 Hab ich meine Hand an den Waisen gelegt, weil ich mich sah im Tor Macht zu helfen haben,

22 so falle meine Schulter von der Achsel, und mein Arm breche von der Röhre.

23 Denn ich fürchte GOtt, wie einen Unfall über mich, und könnte seine Last nicht ertragen.

24 Hab ich das Gold zu meiner Zuversicht gestellet und zu dem Goldklumpen gesagt: Mein Trost?

25 Hab ich mich gefreuet, daß ich groß Gut hatte und meine Hand allerlei erworben hatte?

26 Hab ich das Licht angesehen, wenn es helle leuchtete, und den Mond, wenn er voll ging?

27 Hat sich mein Herz heimlich bereden lassen, daß meine Hand meinen Mund küsse?

28 Welches ist auch eine Missetat für die Richter; denn damit hätte ich verleugnet GOtt von oben.

29 Hab ich mich gefreuet, wenn‘s meinem Feinde übel ging, und habe mich erhoben, daß ihn Unglück betreten hatte?

30 Denn ich ließ meinen Mund nicht sündigen, daß er wünschte einen Fluch seiner Seele.

31 Haben nicht die Männer in meiner Hütte müssen sagen: O wollte GOtt, daß wir von seinem Fleisch nicht gesättiget würden!

32 Draußen mußte der Gast nicht bleiben, sondern meine Tür tat ich dem Wanderer auf.

33 Hab ich meine Schalkheit wie ein Mensch gedeckt, daß ich heimlich meine Missetat verbärge?

34 Hab ich mir grauen lassen vor der großen Menge, und hat die Verachtung der Freundschaften mich abgeschreckt? Ich blieb stille und ging nicht zur Tür aus.

35 Wer gibt mir einen Verhörer, daß meine Begierde der Allmächtige erhöre, daß jemand ein Buch schriebe von meiner Sache?

36 So wollt ich‘s auf meine Achseln nehmen und mir wie eine Krone umbinden.

37 Ich wollte die Zahl meiner Gänge ansagen und wie ein Fürst wollte ich sie darbringen.

38 Wird mein Land wider mich schreien und miteinander seine Furchen weinen;

39 hab ich seine Früchte unbezahlt gegessen und das Leben der Ackerleute sauer gemacht,

40 so wachsen mir Disteln für Weizen und Dornen für Gerste. Die Worte Hiobs haben ein Ende.

1 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.