1 Elihu redete weiter und sprach:

2 Harre mir noch ein wenig, ich will dir‘s zeigen; denn ich habe noch von Gottes wegen was zu sagen.

3 Ich will meinen Verstand weit holen und meinen Schöpfer beweisen, daß er recht sei.

4 Meine Reden sollen ohne Zweifel nicht falsch sein, mein Verstand soll ohne Wandel vor dir sein.

5 Siehe, GOtt verwirft die Mächtigen nicht; denn er ist auch mächtig von Kraft des Herzens.

6 Den GOttlosen erhält er nicht, sondern hilft dem Elenden zum Rechten.

7 Er wendet seine Augen nicht von dem Gerechten und die Könige läßt er sitzen auf dem Thron immerdar, daß sie hoch bleiben.

8 Und wo Gefangene liegen in Stöcken und gebunden mit Stricken elendiglich,

9 so verkündiget er ihnen, was sie getan haben, und ihre Untugend, daß sie mit Gewalt gefahren haben.

10 Und öffnet ihnen das Ohr zur Zucht und sagt ihnen, daß sie sich von dem Unrechten bekehren sollen.

11 Gehorchen sie und dienen ihm, so werden sie bei guten Tagen alt werden und mit Lust leben.

12 Gehorchen sie nicht, so werden sie ins Schwert fallen und vergehen, ehe sie es gewahr werden.

13 Die Heuchler, wenn sie der Zorn trifft, schreien sie nicht, wenn sie gefangen liegen;

14 so wird ihre Seele mit Qual sterben und ihr Leben unter den Hurern.

15 Aber den Elenden wird er aus seinem Elend erretten und dem Armen das Ohr öffnen in Trübsal.

16 Er wird dich reißen aus dem weiten Rachen der Angst, die keinen Boden hat; und dein Tisch wird Ruhe haben, voll alles Guten.

17 Du aber machst die Sache der GOttlosen gut, daß ihre Sache und Recht erhalten wird.

18 Siehe zu, daß dich nicht vielleicht Zorn beweget habe, jemand zu plagen, oder groß Geschenk dich nicht gebeuget habe.

19 Meinest du, daß er deine Gewalt achte, oder Gold, oder irgend eine Stärke oder Vermögen?

20 Du darfst der Nacht nicht begehren, die Leute an ihrem Ort zu überfallen.

21 Hüte dich und kehre dich nicht zum Unrecht, wie du denn vor Elend angefangen hast.

22 Siehe, GOtt ist zu hoch in seiner Kraft; wo ist ein Lehrer, wie er ist?

23 Wer will über ihn heimsuchen seinen Weg, und wer will zu ihm sagen: Du tust unrecht?

24 Gedenke, daß du sein Werk nicht wissest, wie die Leute singen.

25 Denn alle Menschen sehen das, die Leute schauen‘s von ferne.

26 Siehe, GOtt ist groß und unbekannt; seiner Jahre Zahl kann niemand forschen.

27 Er macht das Wasser zu kleinen Tropfen und treibt seine Wolken zusammen zum Regen,

28 daß die Wolken fließen und triefen sehr auf die Menschen.

29 Wenn er vornimmt, die Wolken auszubreiten, wie sein hoch Gezelt,

30 siehe, so breitet er aus seinen Blitz über dieselben und bedecket alle Enden des Meers.

31 Denn damit schreckt er die Leute und gibt doch Speise die Fülle.

32 Er decket den Blitz wie mit Händen und heißt es doch wiederkommen.

33 Davon zeuget sein Geselle, nämlich des Donners Zorn in Wolken.

1 Vidare sade Elihu:

2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.