1 Hiob antwortete und sprach:

2 Ja, ich weiß fast wohl, daß also ist, daß ein Mensch nicht rechtfertig bestehen mag gegen GOtt.

3 Hat er Lust, mit ihm zu hadern, so kann er ihm auf tausend nicht eins antworten.

4 Er ist weise und mächtig wem ist‘s je gelungen, der sich wider ihn gelegt hat?

5 Er versetzt Berge, ehe sie es inne werden, die er in seinem Zorn umkehret.

6 Er weget ein Land aus seinem Ort, daß seine Pfeiler zittern.

7 Er spricht zur Sonne, so gehet sie nicht auf, und versiegelt die Sterne.

8 Er breitet den Himmel aus allein und gehet auf den Wogen des Meers.

9 Er machet den Wagen am Himmel und Orion und die Glucke und die Sterne gegen Mittag.

10 Er tut große Dinge, die nicht zu forschen sind, und Wunder, deren keine Zahl ist.

11 Siehe, er gehet vor mir über, ehe ich‘s gewahr werde, und verwandelt sich, ehe ich‘s merke.

12 Siehe, wenn er geschwind hinfähret, wer will ihn wiederholen? Wer will zu ihm sagen: Was machst du?

13 Er ist GOtt, seinen Zorn kann niemand stillen; unter ihm müssen sich beugen die stolzen Herren.

14 Wie sollt ich denn ihm antworten und Worte finden gegen ihn?

15 Wenn ich auch gleich recht habe, kann ich ihm dennoch nicht antworten sondern ich müßte um mein Recht flehen.

16 Wenn ich ihn schon anrufe, und er mich erhöret, so glaube ich doch nicht, daß er meine Stimme höre.

17 Denn er fähret über mich mit Ungestüm und macht mir der Wunden viel ohne Ursache.

18 Er läßt meinen Geist sich nicht erquicken, sondern macht mich voll Betrübnis.

19 Will man Macht; so ist er zu mächtig; will man Recht, wer will mein Zeuge sein?

20 Sage ich, daß ich gerecht bin; so verdammet er mich doch; bin ich fromm, so macht er mich doch zu Unrecht.

21 Bin ich denn fromm, so darf sich‘s meine Seele nicht annehmen. Ich begehre keines Lebens mehr.

22 Das ist das Eine, das ich gesagt habe: Er bringet um beide den Frommen und GOttlosen.

23 Wenn er anhebt zu geißeln, so dringet er fort bald zum Tode und spottet der Anfechtung der Unschuldigen.

24 Das Land aber wird gegeben unter die Hand des GOttlosen, daß er ihre Richter unterdrücke. Ist‘s nicht also? Wie sollte es anders sein?

25 Meine Tage sind schneller gewesen denn ein Läufer; sie sind geflohen und haben nichts Gutes erlebt.

26 Sie sind vergangen wie die starken Schiffe, wie ein Adler fleugt zur Speise.

27 Wenn ich gedenke, ich will meiner Klage vergessen und meine Gebärde lassen fahren und mich erquicken,

28 so fürchte ich alle meine Schmerzen, weil ich weiß, daß du mich nicht unschuldig sein lässest.

29 Bin ich denn gottlos, warum leide ich denn solche vergebliche Plage?

30 Wenn ich mich gleich mit Schneewasser wünsche und reinigte meine Hände mit dem Brunnen,

31 so wirst du mich doch tunken in Kot, und werden mir meine Kleider scheußlich anstehen.

32 Denn er ist nicht meinesgleichen, dem ich antworten möchte, daß wir vor Gericht miteinander kämen.

33 Es ist unter uns kein Schiedsmann, noch der seine Hand zwischen uns beide lege.

34 Er nehme von mir seine Rute und lasse sein Schrecken von mir,

35 daß ich möge reden und mich nicht vor ihm fürchten dürfe; sonst kann ich nichts tun, das für mich sei.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.