1 Und Elihu antwortete und sprach:

2 Höret, ihr Weisen, meine Rede, und ihr Verständigen, merket auf mich!

3 Denn das Ohr prüfet die Rede, und der Mund schmecket die Speise.

4 Laßt uns ein Urteil erwählen, daß wir erkennen unter uns, was gut sei.

5 Denn Hiob hat gesagt: Ich bin gerecht, und GOtt weigert mir mein Recht.

6 Ich muß lügen, ob ich wohl recht habe, und bin gequälet von meinen Pfeilen, ob ich wohl nichts verschuldet habe.

7 Wer ist ein solcher wie Hiob, der da Spötterei trinket wie Wasser

8 und auf dem Wege gehet mit den Übeltätern und wandelt mit den gottlosen Leuten?

9 Denn er hat gesagt: Wenn jemand schon fromm ist, so gilt er doch nichts bei GOtt.

10 Darum höret mir zu, ihr weisen Leute: Es sei ferne, daß GOtt sollte gottlos sein und der Allmächtige ungerecht,

11 sondern er vergilt dem Menschen, danach er verdienet hat, und trifft einen jeglichen nach seinem Tun.

12 Ohne Zweifel, GOtt verdammet niemand mit Unrecht, und der Allmächtige beuget das Recht nicht.

13 Wer hat, das auf Erden ist, verordnet, und wer hat den ganzen Erdboden gesetzt?

14 So er sich‘s würde unterwinden, so würde er aller Geist und Odem zu sich sammeln.

15 Alles Fleisch würde miteinander vergehen, und der Mensch würde wieder zu Asche werden.

16 Hast du nun Verstand, so höre das und merke auf die Stimme meiner Rede.

17 Sollte einer darum das Recht zwingen, daß er‘s hasset? Und daß du stolz bist, solltest du darum den Gerechten verdammen?

18 Sollt einer zum Könige sagen: Du loser Mann! und zu den Fürsten: Ihr GOttlosen!?

19 Der doch nicht ansiehet die Person der Fürsten und kennet den Herrlichen nicht mehr denn den Armen; denn sie sind alle seiner Hände Werk.

20 Plötzlich müssen die Leute sterben und zu Mitternacht erschrecken und vergehen; die Mächtigen werden kraftlos weggenommen.

21 Denn seine Augen sehen auf eines jeglichen Wege, und er schaut alle ihre Gänge.

22 Es ist kein Finsternis noch Dunkel, daß sich da möchten verbergen die Übeltäter.

23 Denn es wird niemand gestattet, daß er mit GOtt rechte.

24 Er bringet der Stolzen viel um, die nicht zu zählen sind, und stellet andere an ihre Statt,

25 darum daß er kennet ihre Werke und kehret sie um des Nachts, daß sie zerschlagen werden.

26 Er wirft die GOttlosen über einen Haufen, da man‘s gerne siehet,

27 darum daß sie von ihm weggewichen sind und verstunden seiner Wege keinen,

28 daß das Schreien der Armen mußte vor ihn kommen, und er das Schreien der Elenden hörete.

29 Wenn er Frieden gibt, wer will verdammen? und wenn er das Antlitz verbirget, wer will ihn schauen unter den Völkern und Leuten?

30 Und läßt über sie regieren einen Heuchler, das Volk zu drängen.

31 Ich muß für GOtt reden und kann‘s nicht lassen.

32 Hab ich‘s nicht getroffen, so lehre du mich‘s besser; hab ich unrecht gehandelt, ich will‘s nicht mehr tun.

33 Man wartet der Antwort von dir, denn du verwirfst alles; und du hast‘s angefangen und nicht ich. Weißest du nun was, so sage an!

34 Weise Leute lasse ich mir sagen, und ein weiser Mann gehorchet mir.

35 Aber Hiob redete mit Unverstand, und seine Worte sind nicht klug.

36 Mein Vater! laß Hiob versucht werden bis ans Ende, darum daß er sich zu unrechten Leuten kehret.

37 Er hat über seine Sünde dazu noch gelästert; darum laß Ihn zwischen uns geschlagen werden und danach viel wider GOtt plaudern.

1 Och Elihu tog till orda och sade:

2 Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

3 Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

4 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

5 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

6 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

7 Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

8 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

9 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

10 Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

11 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

12 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

13 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

14 Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

15 då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

16 Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

17 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

18 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

19 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

20 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

21 Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

22 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

23 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

24 Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

25 Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

26 Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

27 eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

28 De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

29 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

30 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

31 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

32 Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

33 Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

34 Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

35 »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

36 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

37 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.