1 Ein Psalm der Kinder Korah, vorzusingen.

2 Höret zu, alle Völker; merket auf, alle, die in dieser Zeit leben,

3 beide, gemeiner Mann und Herren, beide, reich und arm, miteinander!

4 Mein Mund soll von Weisheit reden und mein Herz von Verstand sagen.

5 Ich will einem Spruch mein Ohr neigen und kundtun mein Rätsel beim Klange der Harfe.

6 Warum sollte ich mich fürchten in bösen Tagen, wenn mich die Missetat meiner Untertreter umgibt,

7 die sich verlassen auf ihr Gut und trotzen auf ihren großen Reichtum?

8 Kann doch einen Bruder niemand erlösen noch ihn Gott versöhnen

9 (denn es kostet zuviel, eine Seele zu erlösen; man muß es anstehen lassen ewiglich),

10 daß er fortlebe immerdar und die Grube nicht sehe.

11 Denn man wird sehen, daß die Weisen sterben sowohl als die Toren und Narren umkommen und müssen ihr Gut andern lassen.

12 Das ist ihr Herz, daß ihre Häuser währen immerdar, ihre Wohnungen bleiben für und für; und haben große Ehre auf Erden.

13 Dennoch kann ein Mensch nicht bleiben in solchem Ansehen, sondern muß davon wie ein Vieh.

14 Dies ihr Tun ist eitel Torheit; doch loben's ihre Nachkommen mit ihrem Munde. (Sela.)

15 Sie liegen in der Hölle wie Schafe, der Tod weidet sie; aber die Frommen werden gar bald über sie herrschen, und ihr Trotz muß vergehen; in der Hölle müssen sie bleiben.

16 Aber Gott wird meine Seele erlösen aus der Hölle Gewalt; denn er hat mich angenommen. (Sela.)

17 Laß dich's nicht irren, ob einer reich wird, ob die Herrlichkeit seines Hauses groß wird.

18 Denn er wird nichts in seinem Sterben mitnehmen, und seine Herrlichkeit wird ihm nicht nachfahren.

19 Er tröstet sich wohl dieses guten Lebens, und man preiset's, wenn einer sich gütlich tut;

20 aber doch fahren sie ihren Vätern nach und sehen das Licht nimmermehr.

21 Kurz, wenn ein Mensch in Ansehen ist und hat keinen Verstand, so fährt er davon wie ein Vieh.

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.