1 Ein Psalm Davids für Jeduthun, vorzusingen.

2 Meine Seele sei stille zu Gott, der mir hilft.

3 Denn er ist mein Hort, meine Hilfe, meine Schutz, daß mich kein Fall stürzen wird, wie groß er ist.

4 Wie lange stellt ihr alle einem nach, daß ihr ihn erwürget - als eine hängende Wand und zerrissene Mauer?

5 Sie denken nur, wie sie ihn dämpfen, fleißigen sich der Lüge; geben gute Worte, aber im Herzen fluchen sie. (Sela.)

6 Aber sei nur stille zu Gott, meine Seele; denn er ist meine Hoffnung.

7 Er ist mein Hort, meine Hilfe und mein Schutz, daß ich nicht fallen werde.

8 Bei Gott ist mein Heil, meine Ehre, der Fels meiner Stärke; meine Zuversicht ist auf Gott.

9 Hoffet auf ihn allezeit, liebe Leute, schüttet euer Herz vor ihm aus; Gott ist unsre Zuversicht. (Sela.)

10 Aber Menschen sind ja nichts, große Leute fehlen auch; sie wiegen weniger denn nichts, so viel ihrer ist.

11 Verlasset euch nicht auf Unrecht und Frevel, haltet euch nicht zu solchem, das eitel ist; fällt euch Reichtum zu, so hänget das Herz nicht daran.

12 Gott hat ein Wort geredet, das habe ich etlichemal gehört: daß Gott allein mächtig ist.

13 Und du, HERR, bist gnädig und bezahlst einem jeglichen, wie er's verdient.

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

2 Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

3 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

4 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

5 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

6 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

7 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

8 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

9 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

10 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

11 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

12 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

13 och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.