1 In was für eine Dunkelheit hat doch der Herr in seinem Zorn die Tochter Zion versetzt! Er hat die Zierde Israels vom Himmel zur Erde geschleudert und des Schemels seiner Füße nicht gedacht am Tage seines Zorns. 2 Der Herr hat alle Wohnungen Jakobs vertilgt und ihrer nicht geschont; er hat in seinem Grimm die Festungen der Tochter Juda niedergerissen und zu Boden geworfen; er hat ihr Königreich samt ihren Fürsten entweiht. 3 In seinem grimmigen Zorn hieb er jedes Horn von Israel ab, zog vor dem Feinde seine Hand zurück und zündete Jakob wie mit einer Feuerflamme an, welche ringsum alles verzehrt. 4 Er spannte seinen Bogen wie ein Feind, stellte sich mit seiner Rechten wie ein Widersacher und machte alles nieder, was im Zelte der Tochter Zion lieblich anzusehen war; er goß seinen Grimm wie Feuer aus. 5 Der Herr ist geworden wie ein Feind; er hat Israel vertilgt, alle seine Paläste vernichtet; er hat seine Festungen zerstört und hat der Tochter Juda viel Klage und Wehklage verursacht. 6 Er hat sein Gehege verwüstet wie einen Garten, sein Versammlungshaus zerstört; der HERR hat die Festtage und Sabbate zu Zion in Vergessenheit gebracht und in seinem grimmigen Zorn König und Priester verworfen. 7 Der Herr hat seinen Altar verabscheut, sein Heiligtum verflucht; er hat die Mauern ihrer Paläste der Hand des Feindes preisgegeben; sie haben im Hause des HERRN ihre Stimme erschallen lassen wie an einem Festtag. 8 Der HERR hatte sich vorgenommen, die Mauern der Tochter Zion zu zerstören; er spannte die Meßschnur aus, zog seine Hand nicht zurück, bis daß er sie vertilgte; Wall und Mauer versetzte er in Trauer; sie stehen allzumal kläglich da. 9 Ihre Tore sind in den Erdboden versunken, ihre Riegel hat er verderbt und zerbrochen; ihr König und ihre Fürsten sind unter den Heiden; es ist kein Gesetz mehr da, auch bekommen ihre Propheten keine Offenbarung mehr vom HERRN. 10 Die Ältesten der Tochter Zion sitzen schweigend auf der Erde; sie haben Staub auf ihr Haupt gestreut und sich mit dem Sack umgürtet; die Jungfrauen von Jerusalem senken ihr Haupt zur Erde. 11 Meine Augen sind ausgeweint, mein Inneres kocht; mein Herz schmilzt in mir wegen des Zusammenbruches der Tochter meines Volkes, weil die jungen Kinder und Säuglinge auf den Gassen verschmachtet sind! 12 Sie sprachen zu ihren Müttern: «Wo ist Brot und Wein?» als sie wie Todwunde auf den Straßen der Stadt verschmachteten, als sie in dem Schoß ihrer Mütter den Geist aufgaben. 13 Wie soll ich dir zusprechen, du Tochter Jerusalem? Wem soll ich dich vergleichen? Womit soll ich dich beruhigen und trösten, du Jungfrau, Tochter Zion? Denn dein Schaden ist so groß wie das Meer! Wer kann dich heilen? 14 Deine Propheten haben dir erlogenes und fades Zeug gepredigt und haben deine Missetat nicht aufgedeckt, um dadurch deine Gefangenschaft abzuwenden, sondern sie haben dir betrügerische und verführerische Orakel gegeben. 15 Alle, die des Weges vorübergehen, schlagen die Hände über dir zusammen, zischen und schütteln den Kopf über die Tochter Jerusalem: «Ist das die Stadt, von der man sagte, sie sei die allerschönste, die Wonne der ganzen Erde?» 16 Alle deine Feinde sperren ihr Maul gegen dich auf, zischen und knirschen mit den Zähnen und sagen: «Jetzt haben wir sie vertilgt! Das ist der Tag, auf den wir hofften, wir haben ihn erlebt und gesehen!» 17 Der HERR hat vollbracht, was er sich vorgenommen; er hat seine Drohung ausgeführt, die er von alters her hat verkündigen lassen; er hat schonungslos zerstört; er hat den Feind über dich frohlocken lassen und das Horn deiner Widersacher erhöht. 18 Ihr Herz schreie zum Herrn! Du Mauer der Tochter Zion, laß Tag und Nacht Tränenströme fließen, gönne dir keine Ruhe, dein Augapfel raste nicht! 19 Stehe auf und klage des Nachts, beim Beginn der Wachen! Schütte dein Herz wie Wasser aus vor dem Angesicht des Herrn! Hebe deine Hände zu ihm empor für die Seele deiner Kindlein, die an allen Straßenecken vor Hunger verschmachten! 20 HERR, schaue her und siehe: Wem hast du also getan? Sollten denn Frauen ihre eigene Leibesfrucht essen, die Kindlein ihrer Pflege? Sollten wirklich Priester und Propheten im Heiligtum des Herrn erschlagen werden? 21 Junge und Alte liegen draußen auf der Erde; meine Jungfrauen und meine Jünglinge sind durch das Schwert gefallen; du hast sie am Tage deines grimmigen Zornes erwürgt, du hast sie schonungslos niedergemacht! 22 Wie zu einem Festtage hast du alles, was ich fürchtete, von allen Seiten zusammengerufen, und es ist am Tage des Zornes des HERRN niemand entronnen noch übriggeblieben; was ich gepflegt und großgezogen hatte, das vertilgte mein Feind!
1 Taukiri e! Te taupokinga a Ihowā i te tamāhine a Hiona
ki te kapua, i a ia e riri ana!
Kua makā iho e ia te ātaahua o Īharaira
i runga i te rangi ki te whenua;
kīhai anō i mahara ki tōna tūranga waewae
i te rā i riri ai ia.
2 Kua horomia e te Ariki ngā nohoanga katoa o Hākopa,
kīhai i tohungia;
i a ia i riri rā, wāhia iho e ia
ngā pā kaha o te tamāhine a Hūrā;
tae tonu ki te whenua;
poke iho i a ia te kīngitanga me ōna rangatira.
3 Pōutoa katoatia atu ana e ia te haona o Īharaira
i tōna riri e mura ana.
Whakahokia mai ana e ia ki muri tōna ringa matau
i te aroaro o te hoariri.
Ngiha mai ana ia ki a Hākopa,
ānō he mura ahi e kai ana i tētahi taha, i tētahi taha.
4 Kua piko i a ia tāna kōpere, koia anō kei tā te hoariri;
ko tōna ringa matau i a ia i tū rā,
rite tonu ki tō te hoa whawhai,
tukitukia ana e ia te hunga katoa i āhuareka mai ki te titiro atu;
i roto i te tapenākara o te tamāhine a Hiona,
ānō he ahi tōna riri e ringihia mai ana e ia.
5 Kua rite te Ariki ki te hoariri,
kua horomia e ia a Īharaira;
kua horomia e ia ōna whare kīngi katoa,
kua whakamōtītia e ia ōna pā taiepa.
Ā, kua whakanuia e ia te tangi me te auē
o te tamāhine a Hūrā.
6 Kua tākiritia e ia tōna tīhokahoka, ānō nō te kāri;
mōtī iho i a ia tōna wāhi whakaminenga.
Kua meinga e Ihowā te huihui nui me te hāpati
kia warewaretia i roto i Hiona,
whakahāweatia iho e ia te kīngi rāua ko te tohunga
i tōna riri e āritarita ana.
7 Kua pangā atu e te Ariki tāna āta,
kua weriweri ia ki tōna wāhi tapu.
Tukua atu ana e ia ngā taiepa o ō reira whare kīngi
ki roto ki te ringa o te hoariri;
kua hāmama rātou i roto i te whare o Ihowā,
me te mea ko te rā o te hākari nui.
8 He whakaaro tō Ihowā mō te whakamōtī
i te taiepa o te tamāhine a Hiona;
kua oti te aho te whakamārō atu e ia,
kāhore anō tōna ringa i pēpeke, whakangaro tonu ia.
Nā reira, tangi ana i a ia te pekerangi me te taiepa;
rāua ngātahi, ngohe kau.
9 Kua totohu ōna kēti ki roto ki te whenua;
kua kore i a ia, kua whati hoki ōna tūtaki;
kei roto tōna kīngi me ōna rangatira i ngā tauiwi,
kāhore nei o reira ture;
āe rā, kāhore āna poropiti e whiwhi
ki te kite nā Ihowā.
10 Kei runga i te whenua ngā kaumātua o te tamāhine a Hiona
e noho ana, whakarongo kau ana.
Opehia ake e rātou he puehu ki runga ki ō rātou māhunga;
whītiki rawa te kākahu taratara.
Ko ngā wāhina o Hiruhārama,
tuohu tonu ō rātou māhunga ki te whenua.
11 Matawaia rawa ōku kanohi i te roimata,
e ohooho ana ōku whēkau,
kua maringi tōku ate ki runga ki te whenua,
he meatanga ki te wawāhanga o te tamāhine a tōku iwi;
nō te mea hemo ana ngā kōhungahunga
me ngā mea ngote ū i ngā huarahi o te pā.
12 Kei te kī atu rātou ki ō rātou whaea,
"Kei hea he wīti, he wāina?"
i a rātou e hemo ana, e pērā ana me te hunga kua patua
ki ngā huarahi o te pā,
e maringi ana ō rātou wairua
ki ngā uma o ō rātou whaea.
13 Ko te aha tāku hei whakaatu ki a koe?
Ko te aha e waiho e ahau hei āhua mōu,
e te tamāhine a Hiruhārama?
Ko wai e waiho e ahau hei rite ki a koe,
e whakamārie ai ahau i a koe,
e te tamāhine wāhina a Hiona?
He nui hoki tōu pakaru, koia anō kei te moana;
ko wai hei rongoā i a koe?
14 Ko ngā mea i kitea e ōu poropiti mōu,
he teka, he mea horihori;
kīhai anō i hurahia e rātou tōu hē,
e hoki ai koe i te whakarau.
Heoi anō tā rātou i kite ai mōu he poropititanga wairangi,
he mea hei pana atu i a koe.
15 Kei te papaki ringa ki a koe
te hunga katoa e tika ana i te ara,
e hī ana, rūrū ana ō rātou māhunga
ki te tamāhine a Hiruhārama;
ko tā rātou kupu, "Ko te pā ianei tēnei i kōrerotia nei,
ko te tino o te ātaahua,
ko te whakahari o te whenua katoa?"
16 Hāmama tonu ki a koe
ngā māngai o ōu hoariri katoa;
e hī ana, tetē ana ō rātou niho,
e mea ana: "Kua horomia ia e tātou.
Ko te rangi pū anō tēnei tāria atu e tātou,
kua tūpono mai ki a tātou, kua kitea e tātou."
17 Kua oti i a Ihowā tāna i whakaaro ai;
kua whakaritea tāna kupu i whakahaua e ia i ngā rā ō mua.
Wāhia iho e ia, kīhai hoki i tohungia;
kua meinga e ia te hoariri kia koa ki a koe,
kua ara i a ia te haona o ōu hoariri.
18 I karanga ō rātou ngākau ki te Ariki!
E te taiepa o te tamāhine a Hiona!
Kia rere iho ngā roimata ānō he awa,
i te ao, i te pō;
kei whakatā koe,
kei mutu tā te whatu o tōu kanohi!
19 Maranga, hāmama i te pō,
i te tīmatanga o ngā mataaratanga:
ringihia atu tōu ngākau ānō he wai
ki tō te Ariki aroaro.
Kia ara ake ōu ringa ki a ia,
kia ora ai āu kōhungahunga
e hemo nei i te kai
i te ahunga mai o ngā huarahi katoa.
20 "Titiro mai, e Ihowā,
whakaaroa ko wai i pēneitia e koe!
E kai rānei ngā wāhine i ō rātou hua,
i ngā kōhungahunga e hikihikitia ana?
Kia patua koia te tohunga me te poropiti
ki te wāhi tapu o te Ariki?
21 "Kei te takoto te taitama rāua ko te koroheke
i runga i te whenua i ngā huarahi;
kua hinga āku wāhina,
āku taitamariki, i te hoari;
he mea whakamate nāu i te rā i riri ai koe;
tukitukia ana e koe, kīhai hoki i tohungia.
22 "Kua karanga koe ki ōku whakawehi i ngā taha katoa,
pērā i te rā o te huihuinga nui,
ā, kāhore tētahi i mawhiti,
i mahue rānei i te rā i riri ai a Ihowā;
ko āku i hikihiki ai, i whakatuputupu ai,
poto ake i tōku hoariri."