1 Samuel 30

1 Als nun David samt seinen Männern am dritten Tag gen Ziklag kam, waren die Amalekiter in das Mittagsland und in Ziklag eingefallen und hatten Ziklag geschlagen und mit Feuer verbrannt 2 und hatten die Weiber und alles, was dort war, hinweggeführt, klein und groß. Sie hatten aber niemand getötet, sondern sie hinweggetrieben und waren ihres Weges gezogen. 3 Als nun David samt seinen Männern zur Stadt kam und sah, daß sie mit Feuer verbrannt und ihre Weiber, ihre Söhne und Töchter gefangen waren, 4 erhoben David und das Volk, das bei ihm war, ihre Stimme und weinten, bis sie nicht mehr weinen konnten. 5 Und die beiden Weiber Davids, Achinoam, die Jesreelitin, und Abigail, das Weib Nabals, des Karmeliters, waren auch gefangen weggeführt worden. 6 Und David war sehr bedrängt, denn das Volk wollte ihn steinigen; denn die Seele des ganzen Volks war betrübt, ein jeder wegen seiner Söhne und wegen seiner Töchter. 7 David aber hielt sich fest an dem HERRN, seinem Gott. Und David sprach zu Abjatar, dem Priester, dem Sohne Achimelechs: Bring mir doch das Ephod her! Und als Abjatar das Ephod zu David gebracht hatte, 8 fragte David den HERRN und sprach: Soll ich dieser Horde nachjagen? Werde ich sie einholen? Er sprach zu ihm: Jage ihnen nach; denn du wirst sie gewiß einholen und wirst gewiß Rettung schaffen! 9 Da zog David hin samt den sechshundert Männern, die bei ihm waren. Und als sie an den Bach Besor kamen, blieb eine Anzahl stehen. 10 David aber und vierhundert Mann jagten nach; die zweihundert Mann aber, die stehenblieben, waren zu müde, um über den Bach Besor zu gehen. 11 Und sie fanden einen ägyptischen Mann auf dem Felde, den führten sie zu David und gaben ihm Brot zu essen und tränkten ihn mit Wasser 12 und gaben ihm ein Stück Feigenkuchen und zwei Rosinenkuchen. Und als er gegessen hatte, kam er wieder zu sich selbst; denn er hatte während drei Tagen und drei Nächten nichts gegessen und kein Wasser getrunken. 13 David sprach zu ihm: Wem gehörst du? Und woher bist du? Er sprach: Ich bin ein ägyptischer Jüngling, eines Amalekiters Knecht, und mein Herr hat mich verlassen, denn ich wurde krank vor drei Tagen. 14 Wir sind eingefallen in das Mittagsland der Kreter und in Juda und in das Mittagsland von Kaleb und haben Ziklag mit Feuer verbrannt. 15 David sprach zu ihm: Willst du mich zu dieser Horde hinabführen? Er antwortete: Schwöre mir bei Gott, daß du mich nicht töten, noch in die Hand meines Herrn ausliefern wirst, so will ich dich zu dieser Horde hinabführen! 16 Also führte er ihn hinab und siehe, sie lagen über das ganze Land zerstreut, aßen und tranken und hielten Feste ob all der großen Beute, die sie aus dem Lande der Philister und aus dem Land Juda geraubt hatten. 17 Und David schlug sie von der Morgendämmerung an bis zum Abend des folgenden Tages, so daß keiner von ihnen entrann, außer vierhundert Jünglingen, welche auf Kamele stiegen und entflohen. 18 Also errettete David alles, was die Amalekiter genommen hatten; und seine beiden Weiber errettete David auch. 19 Und es mangelte nichts, weder Kleines noch Großes, weder Söhne noch Töchter noch von der Beute irgend etwas, das sie ihnen genommen hatten. David brachte alles wieder. 20 Und David nahm alle Schafe und Rinder, und sie trieben sie vor ihm her, und sie sprachen: Das ist Davids Beute! 21 Und als David zu den zweihundert Männern kam, die so matt gewesen, daß sie David nicht nachfolgen konnten und am Bach Besor verblieben waren, zogen sie David und dem Volk, das mit ihm war, entgegen. Und David trat zum Volk und grüßte sie. 22 Da antworteten alle bösen und nichtswürdigen Leute unter denen, die mit David gezogen waren, und sprachen: Weil sie nicht mit uns gezogen sind, soll man ihnen nichts geben von der Beute, die wir gerettet haben, außer einem jeden sein Weib und seine Kinder; die sollen sie nehmen und gehen! 23 Da sprach David: Ihr sollt nicht also tun, meine Brüder, mit dem, was uns der HERR gegeben hat, der uns behütet und diese Horde, die wider uns gekommen war, in unsre Hand gegeben hat. 24 Wer könnte eurem Vorschlag gehorchen? Sondern wie das Teil derer ist, die in den Streit hinabgezogen sind, also soll auch das Teil derer sein, die bei dem Gepäck geblieben sind; es soll gleich geteilt werden! 25 Das ist seit der Zeit und forthin in Israel zum Brauch und Recht geworden bis auf diesen Tag. 26 Als aber David gen Ziklag kam, sandte er von der Beute den Ältesten in Juda, seinen Freunden, und sprach: Sehet, da habt ihr ein Geschenk von der Beute der Feinde des HERRN! 27 Nämlich denen zu Bethel, und denen zu Ramot im Mittagsland, und denen zu Jattir, 28 und denen zu Aroer, und denen zu Siphmot, und denen zu Estemoa, 29 und denen zu Rachal, und denen in den Städten der Jerachmeeliter, und denen in den Städten der Keniter; 30 und denen zu Horma, und denen zu Koreschan, und denen zu Atach, 31 und denen zu Hebron, und an allen Orten, wohin David mit seinen Männern gekommen war.

David strider mot amalekiterna

1 *1 Sam 27:8f. När David och hans män kom till Siklag*30:1SiklagLåg ca 8 mil söder om Afek, motsvarande tre rejäla dagsmarscher. på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt det med eld. 2 Kvinnorna som var därinne*30:2Kvinnorna som var därinneAnnan översättning (så Septuaginta): "Kvinnorna och alla som var därinne"., både små och stora, hade de fört bort som fångar men inte dödat någon. Sedan hade de gett sig av. 3 När David och hans män kom till staden, fick de se att den var nerbränd med eld och att deras hustrur, söner och döttrar var bortförda som fångar. 4 Då brast David och hans män i gråt, och de grät tills de inte orkade gråta mer. 5 *1 Sam 25:42f, 27:3. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal, var också tillfångatagna.

6 David var i stor fara, för folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade kraft hos Herren sin Gud. 7 *1 Sam 23:9. David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: "Bär hit efoden till mig." Då kom Ebjatar med efoden till David. 8 *1 Sam 23:2, 2 Sam 5:19. David frågade Herren: "Ska jag jaga rövarbandet? Kan jag hinna upp dem?" Herren svarade honom: "Jaga dem, för du kommer att hinna upp dem och rädda alla."

9 Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäckravinen Besor*30:9bäckravinen BesorVar på sina ställen upp till 100 meter bred och utgjorde landets sydgräns. där en del av dem tvingades stanna kvar. 10 David fortsatte jakten med fyrahundra man, men tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäckravinen Besor.

11 Ute på fältet fann de en egyptier som de tog med sig till David. När de gav honom bröd att äta och vatten att dricka 12 och dessutom gav honom en bit fikonkaka och två russinkakor att äta, fick han livsanden tillbaka. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

13 "Vem tillhör du och varifrån är du?" frågade David honom. "Jag är en egyptisk pojke*30:13pojkeHebr. náar syftar på någon som står under en annans auktoritet, oavsett ålder., tjänare hos en amalekitisk man", svarade han. "Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk. 14 *Jos 14:13f, 15:13f, Hes 25:16, Sef 2:5. Vi hade trängt in i kereteernas*30:14kereteernaTroligen kreter som följt med filisteerna och bosatt sig söder om deras område. del av Negev och i området som tillhör Juda och i Kalebs del*30:14Kalebs delKalebs städer Hebron och Debir (jfr Jos 14:14, 15:15f) låg inne på Juda stams område. Hans dotter Aksa bosatte sig i Negevöknen (Jos 15:18f). av Negev, och vi hade bränt Siklag med eld." 15 David frågade honom: "Vill du föra mig ner till det där rövarbandet?" Han svarade: "Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så ska jag föra dig ner till rövarbandet."

16 Så förde han honom dit, och de låg utspridda överallt på marken och åt och drack och firade allt det stora byte de hade tagit från filisteernas land och från Juda land. 17 Och David högg ner dem ända från skymningen till aftonen dagen därpå. Inte en enda av dem kom undan, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde. 18 Och David räddade allt som amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur. 19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son eller dotter, inget av bytet eller något av det som de hade tagit. Allt förde David tillbaka. 20 David tog också alla fåren och korna, och dessa drev man framför den övriga boskapen*30:20dessa drev man framför den övriga boskapenAnnan översättning: "man gick före boskapen". och ropade: "Här är Davids byte!"

21 När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och därför stannat kvar vid bäckravinen Besor, gick dessa för att möta David och folket som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem. 22 Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: "Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Nej, var och en får ta sin hustru och sina barn och gå." 23 Men David svarade: "Så ska ni inte göra, mina bröder, med det som Herren har gett oss. Han bevarade oss och gav rövarbandet som anföll oss i vår hand. 24 *4 Mos 31:26f, Jos 22:8. Och vem lyssnar på er i den här saken? Nej, de som drar ut i striden ska ha samma lott som de som stannar vid trossen. De ska dela lika." 25 Så blev det från den dagen och i fortsättningen, för David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

26 När David kom till Siklag sände han en del av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner, och lät säga: "Här är en gåva till er av bytet från Herrens fiender." 27 Han sände gåvor till dem i Betel*30:27BetelMöjligen avses Betul (Jos 19:4), eftersom det mer kända Betel ligger norr om Juda stams område., till dem i Ramot i Negev, till dem i Jattir, 28 Aroer, Sifamot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.