1 Min son, lyssna till min vishet,

vänd ditt öra till min klokhet,

2 så att du tar vara på gott omdöme

och dina läppar bevarar kunskapen.

3 * För en trolös kvinnas läppar

dryper av honung,

hennes mun är halare än olja,

4 * men till sist blir hon

bitter som malört,

vass som ett tveeggat svärd.

5 * Hennes fötter styr ner mot döden,

till dödsriket drar hennes steg.

6 På livets väg tänker hon inte,

hennes stigar leder vilse

utan att hon märker det.

7 Lyssna nu på mig, barn,

vik inte bort från min muns ord.

8 Låt din väg gå långt från henne,

kom inte nära dörren

till hennes hus.

9 Annars får du ge din kraft åt andra,

dina år åt en grym herre.

10 Främlingar mättar sig

av din rikedom*

och ditt arbetes frukt hamnar

i en annans hus.

11 Till slut ska du sucka,

när din kropp och ditt hull

tynar bort,

12 och säga:

"Hur kunde jag hata förmaning,

hur kunde mitt hjärta

förakta tillrättavisning!

13 Varför lyssnade jag inte

till mina lärares röst?

Varför vände jag inte mitt öra

till dem som undervisade mig?

14 * Hur nära var det inte

att jag drabbades* av allt ont

mitt i den samlade församlingen!"

15 * Drick vatten ur din egen brunn,

det som rinner ur din egen källa.

16 Ska dina källor

rinna ut på gatan,

dina vattenbäckar på torgen?

17 Nej, de ska tillhöra dig, bara dig,

och inga främlingar jämte dig.

18 * Må din källa vara välsignad,

och gläd dig över

din ungdoms hustru,

19 den älskliga hinden,

den sköna gasellen.

Låt hennes bröst

alltid tillfredsställa dig,

hennes kärlek ständigt berusa dig.

20 * Min son, varför låta dig berusas

av en främmande kvinna

och famna en som inte är din?

21 * Inför Herrens ögon

är människans vägar uppenbara,

han betraktar alla hennes steg.*

22 * Den gudlöse fångas

av sina egna missgärningar

och fastnar i sina synders snaror.

23 Han dör av brist på förmaning,

i sin stora dårskap går han vilse.