1 På den tiden då domarna regerade, hände det att en hungersnöd uppstod. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina två söner för att bosätta sig i Moabs land. 2 Mannen hette Elimelek och hans hustru Noomi och hans två söner hette Mahelon och Kiljon, efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. 3 Elimelek, Noomis man, dog och hon blev kvar med sina två söner. 4 De tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. De bodde där i ungefär tio år. 5 Sedan dog också både Mahelon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar utan sina två söner och sin man. 6 Då bröt hon upp med sina två sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land, för hon hade hört i Moabs land, att HERREN hade sett till sitt folk och gett dem bröd. 7 Så lämnade hon platsen där hon hade vistats och hennes två svärdöttrar följde med henne. Men när de var på väg tillbaka till Juda land, 8 sa Noomi till sina båda svärdöttrar: Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. Må HERREN visa godhet mot er, så som ni har visat mot dem som är döda och mot mig. 9 Må HERREN låta er finna ro, var och en i sin mans hus. Sedan kysste hon dem men de började gråta högljutt 10 och sa till henne: Vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk. 11 ✝ Men Noomi svarade: Vänd om, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? Kan väl jag härefter få söner i mitt moderliv, som kan bli män åt er? 12 Vänd om, mina döttrar och gå hem. För jag är nu för gammal för att gifta mig. Och om jag än sa: Jag kan ännu hoppas och om jag redan denna natt fick en man och födde söner, 13 skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar, det är mycket bittrare* för mig än för er, att HERRENS hand har drabbat mig. 14 Då grät de högljutt igen, och Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut höll sig fast vid henne. 15 Då sa hon: Se, din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska. 16 Men Rut svarade: Be mig inte att lämna dig och vända tillbaka, och inte längre följa dig. För dit du går, vill också jag gå och där du stannar, vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör, vill jag också dö och där vill jag bli begravd. HERREN må göra med mig så, ja ännu mer, om något annat än döden skiljer oss åt. 18 När hon såg, att hon stod fast i sitt beslut att följa henne, talade hon inte mer om saken. 19 Så gick de båda tills de kom till Betlehem. Och det hände, när de kom till Betlehem, att hela staden kom i rörelse för deras skull och de sa: Är detta Noomi? 20 Men hon sa till dem: Kalla mig inte Noomi, kalla mig Mara*, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. 21 Rik reste jag härifrån, och tomhänt har HERREN låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi, när HERREN har vittnat mot mig och den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig? 22 Noomi och hennes sonhustru Rut, moabitiskan, kom tillbaka från Moabs land till Betlehem just då kornskörden började.