1 ✝ Men Israels män hade svurit en ed i Mispa och sagt: Ingen av oss ska ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit. 2 ✝ Och folket kom till Guds hus och stannade där till kvällen inför Gud och med hög röst grät de bittert 3 och sa: HERRE, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel? 4 Och det hände nästa morgon att folket steg upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och tackoffer*. 5 Och Israels barn sa: Vilken av alla Israels stammar är det som inte har kommit hit upp med församlingen inför HERREN? De hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte infann sig inför HERREN i Mispa skulle sannerligen straffas med döden. 6 Och Israels barn ångrade sig över sin bror Benjamin och sa: I dag är en stam borthuggen från Israel. 7 Hur ska vi göra för att de som är kvar ska få hustrur? För vi har ju med ed svurit vid HERREN att vi inte ska ge dem någon av våra döttrar till hustrur. 8 Och de sa: Vilken av Israels stammar har inte kommit upp till HERREN i Mispa? Och se, ingen från Jabes i Gilead hade kommit till församlingens läger. 9 För folket räknades, och se, ingen av invånarna i Jabes i Gilead var där. 10 Då sände församlingen dit 12 000 av de tappraste männen och befallde dem och sa: Gå till Jabes i Gilead och slå invånarna med svärdsegg, tillsammans med kvinnorna och barnen. 11 Och detta är vad ni ska göra: ni ska helt utplåna alla män och varje kvinna som har legat med någon man. 12 Och de fann bland invånarna i Jabes i Gilead fyra hundra unga flickor, jungfrur, som inte legat med någon man. Dem förde de till lägret i Silo, som ligger i Kanaans land. 13 ✝ Sedan sände hela församlingen några för att tala med benjaminiterna, som befann sig vid Rimmons klippa och erbjuda dem fred. 14 Så kom Benjamin tillbaka på den tiden och de gav dem till hustrur de kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem. 15 Och folket ångrade sig för Benjamins skull, eftersom HERREN hade gjort en lucka bland Israels stammar. 16 ✝ Och de äldste i församlingen sa: Hur ska vi göra för att skaffa hustrur åt dem som är kvar? Kvinnorna i Benjamin är ju utrotade. 17 Och de sa: Det måste finnas en arvedel för dem som överlevt från Benjamins stam så att inte en stam blir utplånad ur Israel. 18 Men vi kan inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit en ed och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin. 19 Då sa de: Se, en HERRENS högtid firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona. 20 Och de uppmanade benjaminiterna och sa: Gå och göm er i vingårdarna. 21 Och var beredda. Om ni får se att Silos döttrar kommer ut för att dansa, ska ni rusa fram ur vingårdarna och ta er var sin hustru av Silos döttrar. Sedan ska ni bege er till Benjamins land. 22 När nu deras fäder eller bröder kommer för att klaga hos oss, vill vi säga till dem: Ha medlidande med dem för vår skull, eftersom vi inte sparade en hustru åt varje man i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för då hade ni dragit skuld över er. 23 Och benjaminiterna gjorde så och tog sig hustrur efter sitt antal, bland de dansande kvinnorna, som de rövade med sig. Sedan återvände de till sin arvedel och byggde upp städerna på nytt och bosatte sig i dem. 24 Och samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. Och de drog ut därifrån, var och en till sin arvedel. 25 ✝ På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.