1 Då svarade Elifas från Teman och sa: 2 Tar du illa upp om vi försöker tala med dig? Men vem kan hålla tillbaka sina ord? 3 ✝ Se, du har väglett många och stärkt trötta händer. 4 Dina ord har uppehållit dem som har varit färdiga att falla och sviktande knän har du styrkt. 5 ✝ Men nu när det gäller dig, tappar du modet, när det drabbar dig, då blir du orolig. 6 Är inte din gudsfruktan din tillförsikt, och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? 7 Tänk efter, jag ber dig, när har någonsin en oskyldig gått förlorad? Eller var gick de rättfärdiga under? 8 ✝ Jag har nämligen sett att de som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda detsamma. 9 ✝ De förgås av Guds andedräkt och förintas av hans vredes fnysning. 10 ✝ Lejonet ryter, det vilda lejonet rasar men tänderna på de unga lejonen krossas. 11 ✝ Det gamla lejonet förgås i brist på rov och den starka lejonhonans ungar skingras. 12 Nu kom i hemlighet ett ord till mig och nådde mitt öra som en viskning. 13 I tankar under nattens syner, när människorna sov sin djupaste sömn, 14 så kom fruktan och bävan över mig, som fick alla mina ben att skaka. 15 När en ande passerade förbi mitt ansikte, reste sig håren på min kropp. 16 ✝ Den stod stilla, men jag kunde inte se dess form. En gestalt trädde fram för min syn. I tystnaden hörde jag en röst. 17 ✝ Kan en dödlig människa vara mer rättfärdig än Gud? Kan en människa vara renare än sin Skapare? 18 ✝ Se, han kan inte lita på sina tjänare och han anklagar sina änglar för dårskap.* 19 ✝ Hur mycket mindre hos dem som bor i hyddor av lera, vars grund är i stoftet, som krossas lättare än malen. 20 De blir slagna i bitar från morgon till kväll, de förgås för evigt utan att någon märker det. 21 ✝ Rycks inte deras tältlinor* bort med dem? Och de dör utan visdom.