1 Då tog Job till orda och sa: 2 Även i dag är min klagan bitter. Min plåga* är tyngre än mitt suckande. 3 ✝ O, om jag visste var jag kunde finna honom! Så jag kunde komma ända fram till hans tron! 4 Jag skulle lägga fram min sak inför honom och fylla min mun med argument. 5 Jag skulle veta orden som han skulle svara mig, och förstå vad han skulle säga mig. 6 Skulle han gå till rätta med mig i sin stora makt? Nej, istället skulle han ge mig styrka. 7 Där kunde den rättfärdige lägga fram sin sak inför honom, så skulle jag för alltid bli frikänd av min domare. 8 ✝ Se, jag går mot öster, men han är inte där, och mot väster*, men jag kan inte finna honom. 9 Är han verksam i norr så kan jag inte skåda honom, och i söder* skyler han sig så att jag inte kan se honom. 10 ✝ Men han känner vägen som jag tar. När han har prövat mig, ska jag komma fram som guld. 11 ✝ Min fot har hållit fast vid hans spår, jag har följt hans väg utan att vika av. 12 ✝ Inte heller har jag vikit av från hans läppars befallningar, jag har värdesatt orden från hans mun mer än mitt dagliga bröd. 13 ✝ Men han är den ende, vem kan ändra honom? Vad han vill, det gör han. 14 För han genomför det som han bestämt för mig och mycket sådant har han i sinnet. 15 ✝ Därför bävar jag inför hans närvaro, när jag tänker på det blir jag rädd för honom. 16 För Gud har gjort mitt hjärta svagt, den Allsmäktige har fått mig att bäva, 17 ✝ eftersom jag inte gick under före mörkret, inte heller dolde han mörkret för mitt ansikte.