1 ✝ Och Job fortsatte sin utläggning och sa: 2 O, att jag var som i förflutna månader, som i de dagar då Gud beskyddade mig, 3 ✝ då hans lykta sken över mitt huvud och då jag vandrade genom mörkret i hans ljus. 4 ✝ Som jag var i min ungdoms dagar, då Guds vänskap* var över min boning. 5 När den Allsmäktige ännu var med mig, och mina barn fanns runt omkring mig, 6 ✝ då mina fotsteg vadade i grädde och klippan göt ut strömmar av olja åt mig. 7 När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget, 8 drog sig de unga männen undan när de såg mig och de gamla reste sig och blev stående. 9 ✝ Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen. 10 Furstarna tystnade och deras tunga fastnade vid gommen. 11 När örat hörde mig, då välsignade det mig och då ögat såg mig, gav det mig sitt vittnesbörd. 12 ✝ Eftersom jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse och honom som inte hade någon som kunde hjälpa honom. 13 Välsignelsen kom över mig från den som var färdig att förgås och jag fick änkans hjärta att sjunga av glädje. 14 ✝ I rättfärdighet klädde jag mig, den var min klädnad. Rättvisan var min mantel och huvudbonad*. 15 ✝ Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte. 16 Jag var en fader åt de fattiga och den okändes sak redde jag ut. 17 ✝ Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder. 18 Då sa jag: Jag ska dö i mitt bo och låta mina dagar bli lika många som sanden. 19 Min rot var utbredd vid vattnen och daggen låg hela natten på min gren. 20 Min härlighet blev ständigt ny i mig och min båge förnyades i min hand. 21 De lyssnade på mig och väntade under tystnad på mitt råd. 22 ✝ Efter mina ord talade ingen mer och mitt tal föll som duggregn på dem. 23 Och de väntade på mig som på regnet och de spärrade upp sin mun som efter vårregnet. 24 Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus. 25 Jag valde ut deras väg och jag satt som hövding och jag levde som en kung i sin här, likt en som tröstar de sörjande.