1 Men nu gör de narr av mig, dessa som är yngre än jag, vars fäder jag inte ens skulle ha godkänt att sätta bland de hundar som vaktade min hjord. 2 Ja, hur kunde deras händers styrka vara till nytta för mig, de som saknar all livskraft? 3 De var ensamma på grund av nöd och svält, de flydde in i ödemarken som förr i tiden var öde och härjad. 4 De som rycker upp saltörter bland buskarna, och har ginströtter till föda. 5 De drevs bort från människor, man ropade efter dem som efter en tjuv, 6 för att bo i otäcka raviner, i jordhålor och skrevor i bergen. 7 De tjuter bland buskarna, de samlar sig under nässlorna. 8 De var barn av dårar, ja, barn av usla människor, de var bortdrivna från jorden. 9 ✝ Och nu är jag deras nidvisa, ja, jag har blivit deras ordspråk. 10 ✝ De avskyr mig, de flyr långt bort från mig och tvekar inte att spotta mig i ansiktet. 11 Eftersom han har lossat min bågsträng och plågat mig, har de också släppt tyglarna inför mig. 12 På min högra sida reser sig ungdomarna, de slår undan mina fötter och banar mot mig sina olycksvägar. 13 De fördärvar min stig, de förbereder min olycka, utan hjälp från andra. 14 De kommer över mig som en bred kaskad av vatten, i ödeläggelsen vältrar de sig fram över mig. 15 Fasor har vällt över mig, de förföljer min själ* som vinden och min välfärd försvinner som ett moln. 16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig. Lidandets dagar har gripit tag i mig. 17 Mina ben blir genomborrade i mig under natten och mina gnagande smärtor* tar ingen vila. 18 Av min sjukdoms kraft har min klädnad förändrats, den sluter till om mig som kragen på min livklädnad. 19 Han har kastat mig ner i dyn och jag har blivit som stoft och aska. 20 ✝ Jag ropar till dig, men du hör mig inte. Jag reser mig upp, men du ser mig inte. 21 ✝ Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. 22 Du lyfter upp mig till vinden, du får mig till att rida på den och upplöser mig i en storm*. 23 För jag vet att du vill föra mig till döden och till den boning som är bestämd för alla levande. 24 Sannerligen, han kommer inte sträcka ut sin hand till ruinhögen, trots att de ropar på hjälp i sin olycka. 25 ✝ Grät jag inte över den som var i nöd? Var inte min själ bedrövad över den fattige? 26 ✝ Men när jag sökte det goda, då kom det onda till mig och när jag väntade på ljuset, då kom mörkret. 27 Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har kommit över mig. 28 Jag gick sörjande* utan en strimma sol, jag stod upp och ropade i församlingen. 29 ✝ Jag är en bror till schakalerna och en vän till strutsarna. 30 ✝ Min hud är svart på mig, och mina ben brinner av hetta. 31 ✝ Och mitt harpospel har förbytts till sorgelåt och mitt flöjtspel till ljudet av gråt.