1 Och Job fortsatte sin framställning och sa: 2 ✝ Så sant Gud lever, han som har undanhållit mig min rätt och den Allsmäktige, som har förbittrat min själ: 3 Så länge jag fortfarande andas och Guds livsande är i min näsa, 4 ska mina läppar inte tala orättfärdighet eller min tunga tala svek. 5 Gud förbjude att jag skulle ge er rätt. Till min död vidhåller jag min oskuld. 6 ✝ Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta kommer inte att förebrå mig så länge jag lever. 7 ✝ Låt min fiende vara som den ogudaktige, och den som reser sig mot mig som den orättfärdige. 8 ✝ För vad är hycklarens hopp, även om han har skaffat sig mycket, när Gud tar bort hans själ? 9 ✝ Kommer Gud att höra hans rop, när nöd kommer över honom? 10 Kommer han att glädja sig i den Allsmäktige? Kommer han alltid att åkalla Gud? 11 ✝ Jag vill undervisa er om hur Gud handlar, det som är hos den Allsmäktige vill jag inte dölja. 12 Se, ni har ju alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?* 13 Detta är en ond människas lott hos Gud och förtryckarens arvslott, som de ska få från den Allsmäktige. 14 ✝ Om han får många barn, ska de höra svärdet till, och hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd. 15 De av dem som undkommer, ska begravas av pest* och deras änkor håller inte någon dödsklagan. 16 Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera, 17 ✝ så är det de rättfärdiga som klär sig i det han har lagt på hög, och silvret får de oskyldiga dela. 18 Han bygger sitt hus som en mal och likt en hydda som väktaren gör åt sig. 19 Den rike lägger sig ner, men blir inte samlad. När han öppnar sina ögon, är han inte mer. 20 Fasor tar tag i honom som vattenmassor, en storm rycker bort honom om natten. 21 Östanvinden för bort honom och han är borta och som en storm sveper den i väg honom från hans plats. 22 Den vräker sig mot honom utan förskoning och han försöker fly bort från hans hand. 23 ✝ Människor ska klappa i sina händer åt honom och de ska vissla åt honom från hans plats.