1 ✝ Min själ är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan, jag vill tala ut i min själs bitterhet. 2 Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Visa mig varför du strider mot mig? 3 Gläds du åt att förtrycka, att förakta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de ondas råd? 4 ✝ Har du ögon av kött, eller ser du som människor ser? 5 Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en människas levnadstid, 6 eftersom du letar efter min missgärning och söker efter min synd? 7 Du vet att jag inte är ond och att det inte finns någon som kan rädda ur din hand. 8 ✝ Dina händer har format mig och gjort varje del av mig* och ändå fördärvar du mig! 9 ✝ Tänk på, jag ber dig, att du har format mig som lera. Vill du låta mig bli till stoft igen? 10 Har du inte hällt ut mig som mjölk och låtit mig stelna som ost? 11 Du har klätt mig med hud och kött och sammanfogat mig med ben och senor. 12 ✝ Du har gett mig liv och nåd, din omsorg har bevarat min ande. 13 Och detta har du gömt i ditt hjärta, jag vet att detta finns hos dig. 14 Om jag syndar, så ser du mig och du kommer inte att frikänna mig från min skuld. 15 Om jag är skyldig, så ve mig! Och om jag är oskyldig*, så kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam. Se därför mitt lidande. 16 ✝ För om det höjs, skulle du jaga mig som ett rasande lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig. 17 Du för fram nya vittnen mot mig och förökar din vrede över mig, förändringar och krig kommer emot mig. 18 ✝ Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet? O, om jag ändå hade fått ge upp andan, utan att något öga hade sett mig! 19 Jag skulle ha varit, som om jag aldrig hade funnits. Jag skulle ha blivit buren från moderlivet till graven! 20 ✝ Är inte mina dagar få? Sluta då och lämna mig i fred så att jag kan få lite tröst, 21 innan jag går bort till mörkrets och dödsskuggans land varifrån jag inte återvänder, 22 till ett land där mörkret är som dödsskuggans djupaste mörker och förvirring råder, och där ljuset är som mörker.