1 Människan, av kvinna född, lever en kort tid, fylld av bekymmer. 2 ✝ Hon växer upp som ett blomster och vissnar, hon flyr bort som en skugga och kan inte bestå. 3 Och på en sådan håller du ögonen och drar mig till doms inför dig? 4 ✝ Vem kan få något rent från det orena? Inte någon. 5 ✝ Eftersom hennes dagar är bestämda, och hennes månaders antal är hos dig, och du har utstakat hennes gränser som hon inte kan överskrida, 6 ✝ så vänd din blick ifrån henne, så att hon kan få ro, tills hon som en daglönare får fullborda sin dag. 7 För ett träd finns det hopp, om det huggs ner kan det spira igen och det ska inte sakna nya grenar. 8 Även om dess rot åldras i jorden och stubben dör i mullen, 9 så ska det likväl grönska av vattnets ångor och skjuta skott som om det vore nyplanterat. 10 Men när människan dör så är det förbi. Och när människan ger upp andan, vart kommer hon då? 11 ✝ Som vattnet försvinner ur sjön och floden sinar och torkar ut, 12 så lägger sig människan ner och står inte upp igen. Tills himlarna inte finns mer, kommer de inte att vakna eller bli uppväckta från sömnen. 13 ✝ O, att du ville gömma mig i dödsriket*, att du ville dölja mig tills din vrede har gått över, att du ville sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig! 14 ✝ Om en människa dör, får hon då liv igen? Under alla dagar av min bestämda tid vill jag vänta, tills min avlösning kommer. 15 ✝ Du ska ropa på mig och jag vill svara dig, du ska längta efter dina händers verk. 16 ✝ För nu räknar du mina steg, vaktar du då inte på min synd? 17 ✝ Min överträdelse ligger förseglad i en pung, och du täcker över min missgärning. 18 Men som berget faller och försvinner, och klippan flyttas bort från sin plats, 19 ✝ som vattnet slipar ner stenarna, och tvättar bort det som växer upp ur jordens mull så förstör du människans hopp. 20 Du besegrar henne för evigt och hon går bort. Du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne. 21 Om hennes söner vinner ära får hon inte veta det, och om de blir ringa, märker hon det inte. 22 Men hennes kropp ska känna plåga och hennes själ ska sörja.