1 Då tog Job till orda och sa: 2 ✝ Detta har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare. 3 Är det ingen ände på detta tal i vädret? Eller vad driver dig att svara så? 4 ✝ Också jag kunde ha talat som ni, om ni hade varit i mitt ställe. Jag kunde ha hållit långa utläggningar mot er och skakat på mitt huvud åt er. 5 Men jag skulle istället ha styrkt er med mitt tal och skulle med mina läppars tröst ha lindrat er sorg. 6 Även om jag talar lindras inte min sorg, och även om jag låter bli, vilken lättnad får jag? 7 Men nu har han gjort mig utmattad. Du har ödelagt hela mitt hus. 8 ✝ Du har gjort mig full av rynkor, som är ett vittnesbörd mot mig, och min tärda kropp träder upp och vittnar mot mig. 9 ✝ Han som hatar mig, sliter sönder mig i sin vrede, han gnisslar tänder mot mig. Min fiende sänder vassa blickar mot mig. 10 ✝ De har spärrat upp munnen mot mig, de har hånfullt slagit mig på kinden, de har gaddat sig samman mot mig. 11 Gud har utlämnat mig åt de ogudaktiga och han har lämnat över mig i de ondas händer. 12 ✝ Jag var i trygghet, men han har brutit sönder mig, han har också gripit mig i nacken och slagit mig i bitar, han satte upp mig som sin måltavla. 13 ✝ Hans bågskyttar omringar mig. Han genomborrar mina njurar utan förskoning, han häller ut min galla på marken. 14 Han bryter ner mig med slag på slag, han stormar emot mig som en jätte.* 15 Jag har fäst ihop säcktyg över min hud och sänkt mitt horn i stoftet. 16 Mitt ansikte är rödsvullet av gråt och dödsskuggan vilar över mina ögonlock. 17 ✝ Inte på grund av någon orättfärdighet i mina händer, också min bön är ren. 18 ✝ O jord, täck inte över mitt blod och låt inte mitt rop finna någon viloplats. 19 ✝ Se, redan nu är mitt vittne i himlen och mitt vittnesbörd i höjden. 20 ✝ Mina vänner hånar mig, men mitt öga fäller tårar inför Gud. 21 ✝ O att man ville vädja för en människa inför Gud, som en människoson vädjar för sin nästa. 22 ✝ När det har gått några få år, då ska jag gå den vägen, varifrån jag aldrig ska återvända.