1 Då sjöng Debora och Barak, Abinoams son, på den dagen och det löd: 2 Prisa HERREN för Israels hämnd, när folket villigt offrade sig självt. 3 Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag, ja jag vill sjunga för HERREN, jag vill lovsjunga HERREN, Israels Gud. 4 ✝ HERRE, när du drog ut från Seir när du tågade ut från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade* det från himlen, ja, vatten strömmade från molnen. 5 ✝ Bergen smälte inför HERREN, detta Sinai inför HERREN, Israels Gud. 6 ✝ På Samgars, Anats sons, tid, under Jaels tid, låg vägarna öde och vandrarna gick på krokiga stigar. 7 Byarna* var inte bebodda, de förföll i Israel tills jag, Debora, trädde fram, tills jag trädde fram som en mor i Israel. 8 ✝ Man valde åt sig nya gudar, då stod kriget för dörren. Men varken sköld eller spjut fanns att se bland Israels 40 000. 9 Mitt hjärta är med Israels furstar, som frivilligt offrade sig bland folket. Prisa HERREN! 10 Tala, ni som rider på vita åsninnor, ni som sitter i rätten och vandrar på vägen. 11 ✝ De som befriats från bågskyttarnas rop vid vattenställena, de ska där berätta om HERRENS rättfärdiga gärningar, även de rättfärdiga gärningarna mot invånarna i hans byar i Israel. Då ska HERRENS folk dra ner till portarna: 12 Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung en sång! Stå upp Barak! Och led dina fångar i fångenskap, du Abinoams son! 13 Då satte han honom som fanns kvar till att styra över de förnämsta bland folket. HERREN satte mig till att styra över hjältarna*. 14 ✝ Från Efraim kom de, de vars rot var mot Amalek. Efter dig, Benjamin, bland ditt folk, kom furstar ner från Makir och från Sebulon de som hanterar skrivpennan. 15 Isaskars furstar var med Debora, liksom Isaskar och även Barak. Han blev sänd till fots ner i dalen, för bland Rubens ätter hölls grundliga rådslag. 16 Varför dröjde du kvar bland fållorna för att lyssna till bräkandet från hjordarna? För bland Rubens ätter fördes stora överläggningar. 17 Gilead dröjde på andra sidan Jordan, och Dan, varför blev han kvar vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, och dröjde vid dess vikar. 18 Sebulon och Naftali var ett folk som vågade sitt liv in i döden, på fältets höjder. 19 Kungar kom och stred. Då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten. Men byte av silver vann de inte. 20 ✝ De stred från himlen, stjärnorna i sina banor stred mot Sisera. 21 ✝ Bäcken Kishon svepte dem bort, den urgamla bäcken, bäcken Kishon. O, min själ, du har trampat ner de starka. 22 Då dånade hästarnas hovar i galopp, av deras tappra ryttare i galopp. 23 ✝ Förbanna Meros, säger HERRENS ängel, förbanna dem som bor där, därför att de inte kom till HERRENS hjälp, till HERRENS hjälp mot de mäktiga. 24 ✝ Välsignad framför kvinnor ska Jael vara, keniten Hebers hustru, välsignad ska hon vara, framför alla kvinnor som bor i tält. 25 Han bad om vatten och hon gav honom mjölk. Tjockmjölk* bar hon fram i en högtidsskål. 26 Hon grep tältpluggen med sin hand och arbetshammaren i sin högra hand. Och med hammaren slog hon Sisera, hon krossade hans huvud, när hon slog sönder och genomborrade hans tinning. 27 Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll och blev liggande. Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll. Där han sjönk ihop, där föll han ner död. 28 Siseras mor såg ut genom fönstret och ropade genom gallret: Varför dröjer hans vagn så länge med att komma? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar? 29 Hennes visa hovtärnor svarade henne, ja, hon återgav svaren till sig själv: 30 Har inte de funnit och delat bytet? En flicka eller två åt varje man. Åt Sisera ett byte av färgade plagg, ett byte av olika färgade broderade kläder, broderade plagg på båda sidor, för halsarna på dem som tagit byte. 31 ✝ Så låt alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de, som älskar honom, må likna solen, när den går upp i kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.