1 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.

20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

1 Lo, mine eye hath seen all this, mine ear hath heard and understood it. 2 What ye know, the same do I know also: I am not inferior unto you. 3 Surely I would speak to the Almighty, and I desire to reason with God. 4 But ye are forgers of lies, ye are all physicians of no value. 5 O that ye would altogether hold your peace! and it should be your wisdom. 6 Hear now my reasoning, and hearken to the pleadings of my lips. 7 Will ye speak wickedly for God? and talk deceitfully for him? 8 Will ye accept his person? will ye contend for God? 9 Is it good that he should search you out? or as one man mocketh another, do ye so mock him? 10 He will surely reprove you, if ye do secretly accept persons. 11 Shall not his excellency make you afraid? and his dread fall upon you? 12 Your remembrances are like unto ashes, your bodies to bodies of clay.

13 Hold your peace, let me alone, that I may speak, and let come on me what will. 14 Wherefore do I take my flesh in my teeth, and put my life in mine hand? 15 Though he slay me, yet will I trust in him: but I will maintain mine own ways before him. 16 He also shall be my salvation: for an hypocrite shall not come before him. 17 Hear diligently my speech, and my declaration with your ears. 18 Behold now, I have ordered my cause; I know that I shall be justified. 19 Who is he that will plead with me? for now, if I hold my tongue, I shall give up the ghost. 20 Only do not two things unto me: then will I not hide myself from thee. 21 Withdraw thine hand far from me: and let not thy dread make me afraid. 22 Then call thou, and I will answer: or let me speak, and answer thou me.

23 How many are mine iniquities and sins? make me to know my transgression and my sin. 24 Wherefore hidest thou thy face, and holdest me for thine enemy? 25 Wilt thou break a leaf driven to and fro? and wilt thou pursue the dry stubble? 26 For thou writest bitter things against me, and makest me to possess the iniquities of my youth. 27 Thou puttest my feet also in the stocks, and lookest narrowly unto all my paths; thou settest a print upon the heels of my feet. 28 And he, as a rotten thing, consumeth, as a garment that is moth eaten.