1 Då tog Job till orda och sade:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

1 But Job answered and said, 2 Oh that my grief were throughly weighed, and my calamity laid in the balances together! 3 For now it would be heavier than the sand of the sea: therefore my words are swallowed up. 4 For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof drinketh up my spirit: the terrors of God do set themselves in array against me. 5 Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder? 6 Can that which is unsavoury be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg? 7 The things that my soul refused to touch are as my sorrowful meat.

8 Oh that I might have my request; and that God would grant me the thing that I long for! 9 Even that it would please God to destroy me; that he would let loose his hand, and cut me off! 10 Then should I yet have comfort; yea, I would harden myself in sorrow: let him not spare; for I have not concealed the words of the Holy One. 11 What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should prolong my life? 12 Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass? 13 Is not my help in me? and is wisdom driven quite from me?

14 To him that is afflicted pity should be shewed from his friend; but he forsaketh the fear of the Almighty. 15 My brethren have dealt deceitfully as a brook, and as the stream of brooks they pass away; 16 Which are blackish by reason of the ice, and wherein the snow is hid: 17 What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place. 18 The paths of their way are turned aside; they go to nothing, and perish. 19 The troops of Tema looked, the companies of Sheba waited for them. 20 They were confounded because they had hoped; they came thither, and were ashamed. 21 For now ye are nothing; ye see my casting down, and are afraid.

22 Did I say, Bring unto me? or, Give a reward for me of your substance? 23 Or, Deliver me from the enemy’s hand? or, Redeem me from the hand of the mighty? 24 Teach me, and I will hold my tongue: and cause me to understand wherein I have erred. 25 How forcible are right words! but what doth your arguing reprove? 26 Do ye imagine to reprove words, and the speeches of one that is desperate, which are as wind? 27 Yea, ye overwhelm the fatherless, and ye dig a pit for your friend. 28 Now therefore be content, look upon me; for it is evident unto you if I lie. 29 Return, I pray you, let it not be iniquity; yea, return again, my righteousness is in it. 30 Is there iniquity in my tongue? cannot my taste discern perverse things?