1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
1 But Job answered and said, 2 Hear diligently my speech, and let this be your consolations. 3 Suffer me that I may speak; and after that I have spoken, mock on. 4 As for me, is my complaint to man? and if it were so, why should not my spirit be troubled? 5 Mark me, and be astonished, and lay your hand upon your mouth. 6 Even when I remember I am afraid, and trembling taketh hold on my flesh.
7 Wherefore do the wicked live, become old, yea, are mighty in power? 8 Their seed is established in their sight with them, and their offspring before their eyes. 9 Their houses are safe from fear, neither is the rod of God upon them. 10 Their bull gendereth, and faileth not; their cow calveth, and casteth not her calf. 11 They send forth their little ones like a flock, and their children dance. 12 They take the timbrel and harp, and rejoice at the sound of the organ. 13 They spend their days in wealth, and in a moment go down to the grave. 14 Therefore they say unto God, Depart from us; for we desire not the knowledge of thy ways. 15 What is the Almighty, that we should serve him? and what profit should we have, if we pray unto him? 16 Lo, their good is not in their hand: the counsel of the wicked is far from me.
17 How oft is the candle of the wicked put out! and how oft cometh their destruction upon them! God distributeth sorrows in his anger. 18 They are as stubble before the wind, and as chaff that the storm carrieth away. 19 God layeth up his iniquity for his children: he rewardeth him, and he shall know it. 20 His eyes shall see his destruction, and he shall drink of the wrath of the Almighty. 21 For what pleasure hath he in his house after him, when the number of his months is cut off in the midst? 22 Shall any teach God knowledge? seeing he judgeth those that are high. 23 One dieth in his full strength, being wholly at ease and quiet. 24 His breasts are full of milk, and his bones are moistened with marrow. 25 And another dieth in the bitterness of his soul, and never eateth with pleasure. 26 They shall lie down alike in the dust, and the worms shall cover them.
27 Behold, I know your thoughts, and the devices which ye wrongfully imagine against me. 28 For ye say, Where is the house of the prince? and where are the dwelling places of the wicked? 29 Have ye not asked them that go by the way? and do ye not know their tokens, 30 That the wicked is reserved to the day of destruction? they shall be brought forth to the day of wrath. 31 Who shall declare his way to his face? and who shall repay him what he hath done? 32 Yet shall he be brought to the grave, and shall remain in the tomb. 33 The clods of the valley shall be sweet unto him, and every man shall draw after him, as there are innumerable before him. 34 How then comfort ye me in vain, seeing in your answers there remaineth falsehood?