1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

1 Then Job answered and said, 2 I have heard many such things: miserable comforters are ye all. 3 Shall vain words have an end? or what emboldeneth thee that thou answerest? 4 I also could speak as ye do: if your soul were in my soul’s stead, I could heap up words against you, and shake mine head at you. 5 But I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips should asswage your grief.

6 Though I speak, my grief is not asswaged: and though I forbear, what am I eased? 7 But now he hath made me weary: thou hast made desolate all my company. 8 And thou hast filled me with wrinkles, which is a witness against me: and my leanness rising up in me beareth witness to my face. 9 He teareth me in his wrath, who hateth me: he gnasheth upon me with his teeth; mine enemy sharpeneth his eyes upon me. 10 They have gaped upon me with their mouth; they have smitten me upon the cheek reproachfully; they have gathered themselves together against me. 11 God hath delivered me to the ungodly, and turned me over into the hands of the wicked. 12 I was at ease, but he hath broken me asunder: he hath also taken me by my neck, and shaken me to pieces, and set me up for his mark. 13 His archers compass me round about, he cleaveth my reins asunder, and doth not spare; he poureth out my gall upon the ground. 14 He breaketh me with breach upon breach, he runneth upon me like a giant. 15 I have sewed sackcloth upon my skin, and defiled my horn in the dust. 16 My face is foul with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;

17 Not for any injustice in mine hands: also my prayer is pure. 18 O earth, cover not thou my blood, and let my cry have no place. 19 Also now, behold, my witness is in heaven, and my record is on high. 20 My friends scorn me: but mine eye poureth out tears unto God. 21 O that one might plead for a man with God, as a man pleadeth for his neighbour! 22 When a few years are come, then I shall go the way whence I shall not return.