1 Não clama porventura a sabedoria, e a inteligência não faz ouvir a sua voz?

2 No cume das alturas, junto ao caminho, nas encruzilhadas das veredas se posta.

3 Do lado das portas da cidade, à entrada da cidade, e à entrada das portas está gritando:

4 A vós, ó homens, clamo; e a minha voz se dirige aos filhos dos homens.

5 Entendei, ó simples, a prudência; e vós, insensatos, entendei de coração.

6 Ouvi, porque falarei coisas excelentes; os meus lábios se abrirão para a eqüidade.

7 Porque a minha boca proferirá a verdade, e os meus lábios abominam a impiedade.

8 São justas todas as palavras da minha boca: não há nelas nenhuma coisa tortuosa nem pervertida.

9 Todas elas são retas para aquele que as entende bem, e justas para os que acham o conhecimento.

10 Aceitai a minha correção, e não a prata; e o conhecimento, mais do que o ouro fino escolhido.

11 Porque melhor é a sabedoria do que os rubis; e tudo o que mais se deseja não se pode comparar com ela.

12 Eu, a sabedoria, habito com a prudência, e acho o conhecimento dos conselhos.

13 O temor do Senhor é odiar o mal; a soberba e a arrogância, o mau caminho e a boca perversa, eu odeio.

14 Meu é o conselho e a verdadeira sabedoria; eu sou o entendimento; minha é a fortaleza.

15 Por mim reinam os reis e os príncipes decretam justiça.

16 Por mim governam príncipes e nobres; sim, todos os juízes da terra.

17 Eu amo aos que me amam, e os que cedo me buscarem, me acharão.

18 Riquezas e honra estão comigo; assim como os bens duráveis e a justiça.

19 Melhor é o meu fruto do que o ouro, do que o ouro refinado, e os meus ganhos mais do que a prata escolhida.

20 Faço andar pelo caminho da justiça, no meio das veredas do juízo.

21 Para que faça herdar bens permanentes aos que me amam, e eu encha os seus tesouros.

22 O Senhor me possuiu no princípio de seus caminhos, desde então, e antes de suas obras.

23 Desde a eternidade fui ungida, desde o princípio, antes do começo da terra.

24 Quando ainda não havia abismos, fui gerada, quando ainda não havia fontes carregadas de águas.

25 Antes que os montes se houvessem assentado, antes dos outeiros, eu fui gerada.

26 Ainda ele não tinha feito a terra, nem os campos, nem o princípio do pó do mundo.

27 Quando ele preparava os céus, aí estava eu, quando traçava o horizonte sobre a face do abismo;

28 Quando firmava as nuvens acima, quando fortificava as fontes do abismo,

29 Quando fixava ao mar o seu termo, para que as águas não traspassassem o seu mando, quando compunha os fundamentos da terra.

30 Então eu estava com ele, e era seu arquiteto; era cada dia as suas delícias, alegrando-me perante ele em todo o tempo;

31 Regozijando-me no seu mundo habitável e enchendo-me de prazer com os filhos dos homens.

32 Agora, pois, filhos, ouvi-me, porque bem-aventurados serão os que guardarem os meus caminhos.

33 Ouvi a instrução, e sede sábios, não a rejeiteis.

34 Bem-aventurado o homem que me dá ouvidos, velando às minhas portas cada dia, esperando às ombreiras da minha entrada.

35 Porque o que me achar, achará a vida, e alcançará o favor do Senhor.

36 Mas o que pecar contra mim violentará a sua própria alma; todos os que me odeiam amam a morte.

1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

37 alla de som hata mig, de älska döden.