1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

8 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

1 I cried unto the LORD with my voice; with my voice unto the LORD did I make my supplication.

2 I poured out my complaint before him; I shewed before him my trouble.

3 When my spirit was overwhelmed within me, then thou knewest my path. In the way wherein I walked have they privily laid a snare for me.

4 I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.

5 I cried unto thee, O LORD: I said, Thou art my refuge and my portion in the land of the living.

6 Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

7 Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the righteous shall compass me about; for thou shalt deal bountifully with me.