1 Louvai ao SENHOR. Louvai ao SENHOR, porque ele é bom, porque a sua misericórdia dura para sempre.
2 Quem pode contar as obras poderosas do Senhor? Quem anunciará os seus louvores?
3 Bem-aventurados os que guardam o juízo, o que pratica justiça em todos os tempos.
4 Lembra-te de mim, Senhor, segundo a tua boa vontade para com o teu povo; visita-me com a tua salvação.
5 Para que eu veja os bens de teus escolhidos, para que eu me alegre com a alegria da tua nação, para que me glorie com a tua herança.
6 Nós pecamos como os nossos pais, cometemos a iniqüidade, andamos perversamente.
7 Nossos pais não entenderam as tuas maravilhas no Egito; não se lembraram da multidão das tuas misericórdias; antes o provocaram no mar, sim no Mar Vermelho.
8 Não obstante, ele os salvou por amor do seu nome, para fazer conhecido o seu poder.
9 Repreendeu, também, o Mar Vermelho, e este se secou, e os fez caminhar pelos abismos como pelo deserto.
10 E os livrou da mão daquele que os odiava, e os remiu da mão do inimigo.
11 E as águas cobriram os seus adversários; nem um só deles ficou.
12 Então creram nas suas palavras, e cantaram os seus louvores.
13 Porém cedo se esqueceram das suas obras; não esperaram o seu conselho.
14 Mas deixaram-se levar à cobiça no deserto, e tentaram a Deus na solidão.
15 E ele lhes cumpriu o seu desejo, mas enviou magreza às suas almas.
16 E invejaram a Moisés no campo, e a Arão, o santo do Senhor.
17 Abriu-se a terra, e engoliu a Datã, e cobriu o grupo de Abirão.
18 E um fogo se acendeu no seu grupo; a chama abrasou os ímpios.
19 Fizeram um bezerro em Horebe e adoraram a imagem fundida.
20 E converteram a sua glória na figura de um boi que come erva.
21 Esqueceram-se de Deus, seu Salvador, que fizera grandezas no Egito,
22 Maravilhas na terra de Cão, coisas tremendas no Mar Vermelho.
23 Por isso disse que os destruiria, não houvesse Moisés, seu escolhido, ficado perante ele na brecha, para desviar a sua indignação, a fim de não os destruir.
24 Também desprezaram a terra aprazível; não creram na sua palavra.
25 Antes murmuraram nas suas tendas, e não deram ouvidos à voz do Senhor.
26 Por isso levantou a sua mão contra eles, para os derrubar no deserto;
27 Para derrubar também a sua semente entre as nações, e espalhá-los pelas terras.
28 Também se juntaram com Baal-Peor, e comeram os sacrifícios dos mortos.
29 Assim o provocaram à ira com as suas invenções; e a peste rebentou entre eles.
30 Então se levantou Finéias, e fez juízo, e cessou aquela peste.
31 E isto lhe foi contado como justiça, de geração em geração, para sempre.
32 Indignaram-no também junto às águas da contenda, de sorte que sucedeu mal a Moisés, por causa deles;
33 Porque irritaram o seu espírito, de modo que falou imprudentemente com seus lábios.
34 Não destruíram os povos, como o Senhor lhes dissera.
35 Antes se misturaram com os gentios, e aprenderam as suas obras.
36 E serviram aos seus ídolos, que vieram a ser-lhes um laço.
37 Demais disto, sacrificaram seus filhos e suas filhas aos demônios,
38 E derramaram sangue inocente, o sangue de seus filhos e de suas filhas que sacrificaram aos ídolos de Canaã; e a terra foi manchada com sangue.
39 Assim se contaminaram com as suas obras, e se corromperam com os seus feitos.
40 Então se acendeu a ira do Senhor contra o seu povo, de modo que abominou a sua herança.
41 E os entregou nas mãos dos gentios; e aqueles que os odiavam se assenhorearam deles.
42 E os seus inimigos os oprimiram, e foram humilhados debaixo das suas mãos.
43 Muitas vezes os livrou, mas o provocaram com o seu conselho, e foram abatidos pela sua iniqüidade.
44 Contudo, atendeu à sua aflição, ouvindo o seu clamor.
45 E se lembrou da sua aliança, e se arrependeu segundo a multidão das suas misericórdias.
46 Assim, também fez com que deles tivessem misericórdia os que os levaram cativos.
47 Salva-nos, Senhor nosso Deus, e congrega-nos dentre os gentios, para que louvemos o teu nome santo, e nos gloriemos no teu louvor.
48 Bendito seja o Senhor Deus de Israel, de eternidade em eternidade, e todo o povo diga: Amém. Louvai ao Senhor.
1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»