1 Louvai ao SENHOR, porque ele é bom, porque a sua benignidade dura para sempre.
2 Digam-no os remidos do Senhor, os que remiu da mão do inimigo,
3 E os que congregou das terras do oriente e do ocidente, do norte e do sul.
4 Andaram desgarrados pelo deserto, por caminhos solitários; não acharam cidade para habitarem.
5 Famintos e sedentos, a sua alma neles desfalecia.
6 E clamaram ao Senhor na sua angústia, e os livrou das suas dificuldades.
7 E os levou por caminho direito, para irem a uma cidade de habitação.
8 Louvem ao Senhor pela sua bondade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens.
9 Pois fartou a alma sedenta, e encheu de bens a alma faminta.
10 Tal como a que se assenta nas trevas e sombra da morte, presa em aflição e em ferro;
11 Porquanto se rebelaram contra as palavras de Deus, e desprezaram o conselho do Altíssimo.
12 Portanto, lhes abateu o coração com trabalho; tropeçaram, e não houve quem os ajudasse.
13 Então clamaram ao Senhor na sua angústia, e os livrou das suas dificuldades.
14 Tirou-os das trevas e sombra da morte; e quebrou as suas prisões.
15 Louvem ao Senhor pela sua bondade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens.
16 Pois quebrou as portas de bronze, e despedaçou os ferrolhos de ferro.
17 Os loucos, por causa da sua transgressão, e por causa das suas iniqüidades, são aflitos.
18 A sua alma aborreceu toda a comida, e chegaram até às portas da morte.
19 Então clamaram ao Senhor na sua angústia, e ele os livrou das suas dificuldades.
20 Enviou a sua palavra, e os sarou; e os livrou da sua destruição.
21 Louvem ao Senhor pela sua bondade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens.
22 E ofereçam os sacrifícios de louvor, e relatem as suas obras com regozijo.
23 Os que descem ao mar em navios, mercando nas grandes águas.
24 Esses vêem as obras do Senhor, e as suas maravilhas no profundo.
25 Pois ele manda, e se levanta o vento tempestuoso que eleva as suas ondas.
26 Sobem aos céus; descem aos abismos, e a sua alma se derrete em angústias.
27 Andam e cambaleiam como ébrios, e perderam todo o tino.
28 Então clamam ao Senhor na sua angústia; e ele os livra das suas dificuldades.
29 Faz cessar a tormenta, e acalmam-se as suas ondas.
30 Então se alegram, porque se aquietaram; assim os leva ao seu porto desejado.
31 Louvem ao Senhor pela sua bondade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens.
32 Exaltem-no na congregação do povo, e glorifiquem-no na assembléia dos anciãos.
33 Ele converte os rios em um deserto, e as fontes em terra sedenta;
34 A terra frutífera em estéril, pela maldade dos que nela habitam.
35 Converte o deserto em lagoa, e a terra seca em fontes.
36 E faz habitar ali os famintos, para que edifiquem cidade para habitação;
37 E semeiam os campos e plantam vinhas, que produzem fruto abundante.
38 Também os abençoa, de modo que se multiplicam muito; e o seu gado não diminui.
39 Depois se diminuem e se abatem, pela opressão, e aflição e tristeza.
40 Derrama o desprezo sobre os príncipes, e os faz andar desgarrados pelo deserto, onde não há caminho.
41 Porém livra ao necessitado da opressão, em um lugar alto, e multiplica as famílias como rebanhos.
42 Os retos o verão, e se alegrarão, e toda a iniqüidade tapará a boca.
43 Quem é sábio observará estas coisas, e eles compreenderão as benignidades do Senhor.
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.